Presidentens hatt

Presidentens hatt av Antoine Laurain är en väldigt fransk bok. Boken har – som väldigt många andra böcker – Eiffeltornet på framsidan. Det kan vara det vanligaste omslaget i litteraturhistorien. Inget symboliserar Frankrike som det. Och inget symboliserar litteraturen som Frankrike.

Presidenten glömmer sin hatt på ett brasserie (Viktigt! Det är inte en restaurang, utan ett brasserie). Den franska titeln Le Chapeau de Mitterand avslöjar redan i titeln vem det handlar om. Men för de svenska läsarna hade det nog varit överkurs; Mitterands hatt hade, som titel beaktat, inte fungerat.

Bordsgrannen på brasseriet får ett infall och tar helt sonika med sig hatten. Detta blir startskottet till en rad livsavgörande händelser för de nya bärarna av hatten. Hatten visar sig ha mystiska egenskaper; bäraren får självförtroende, fattar viktiga beslut, de blir personlighetsförändrade. Tyvärr tycks hatten försvinna hela tiden. Läsaren får följa fyra olika människor som – genom stöld eller slump – kommer över hatten.

Min favorit är aristokraten som förväxlar sin hatt med presidentens och därmed blir socialist. Han försvarar Mitterand på en middagsbjudning med sina ”vänner”. Han blir utfryst ur gemenskapen. Han bestämmer sig för att sälja några lägenheter för att kunna köpa konst som han egentligen borde avsky (Jean-Michel Basquiat):

basquiat 20170428_132250

Daniel, den första som får fatt i hatten, har ett möte med högste chefen Desmoine på företaget. Ett möte han med hattens hjälp lyckats ordna.

Daniel nickade med munnen full, för att ge tecken på att han förstod. Desmoine hällde upp en ny kopp åt honom.

– Kaffe är viktigt, tillade han, Balzac drack flera liter kaffe, du har väl läst Balzac, förstås.

– Självklart, sa Daniel, som aldrig hade läst Balzac.

Det här är ett exempel på den utmärkta humorn i boken. Den är full av härlig ironi, och förmodligen en del intertextualitet som går mig helt förbi. Det är så många namns som nämns att man nästan borde sitta med telefonen och googla, om det inte stört rytmen i läsningen. Gamla politiker, programledare och radiopratare flyger förbi och det skämtas om vem som läser vilken dagstidning.

En finfin bok alltså. Den tar inte sig själv på så stort allvar. Det är roligare att driva med de som namedroppar Balzac än att faktiskt själv göra det. Boken har dessutom en rolig twist.

Nu ska jag dricka flera liter kaffe.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

20170422_155530

Som ni säkert listat är det en excentriker vi har att göra med i den här boken. Att prata med sig själv är förmodligen det vanligaste tecknet på psykisk instabilitet. I alla fall om man får tro populärkulturen. Det kanske även gäller i det verkliga livet. I min lilla stad finns en man som mjauar offentligt.

Guylain Vignolles (för oss som inte kan franska försvinner det roliga i namnet; om man kastar om några stavelser så kan man få Vilain Guignol ”ful pajas”) heter huvudpersonen – Mannen som läste högt på 6.27-tåget. Han jobbar på en svintrist industri där de makulerar böcker. Han opererar ett stort monster till maskin som trasar sönder böcker till oigenkännlighet.

Av någon anledning läser han högt varje dag på tåget. Lösa blad han räddat ur tidigare nämnda maskin. Helt slumpvisa små texter får pendlarna ta del av varje dag. En dag hittar han en USB-sticka (om bara några år kommer USB-stickan vara en tidsmarkör av guds nåde) på tåget som han tar med hem för att undersöka närmare.  På den hittar han inte mindre än 72 dokument; en dagbok, skrivet av en viss Julie, toalettvakt på ett köpcentrum. Som den excentriker han är, faller han givetvis för Julie, och bestämmer sig för att leta upp henne, med hjälp av ledtrådarna han finner i de 72 dokumenten.

Boken har sina bra sidor. Ganska många faktiskt. Jean-Paul Didierlaurent – franskare namn får man leta efter – skriver lätt och ledigt. Inga konstigheter. Dagboksanteckningarna är som små noveller; väldigt härligt att läsa. MEN.

Hur många typiska karaktärsdrag (och karaktärer) kan man få plats med i en så kort bok? Vignolles bor själv och pratar med sin guldfisk, har en dålig relation med sin mor, har en fet och dryg chef som bara skriker, han är trött på livet. Han äter samma frukost varje dag. Jag utgår från att han är oskuld. Han träffar två söta små damer som hela tiden glömmer bort vad han heter; inte på ett demens-sätt utan på ett lite roligt sätt. Hans bästa kompis pratar bara i vers.

Trots detta plöjde jag boken på tre dagar. Vill man ha lite mys, lite Frankrike, lite förväntad excentricitet så har man hittat rätt.

Anna Kinberg Batras person

Vänligen läs den här texten innan ni läser det här blogginlägget:

http://www.svt.se/opinion/mikael-damberg-om-moderaterna

Stavningsreformer som undgår sossar

Näringsminister Mikael Damberg har – förutom den utseendemässiga likheten med sin namne Michael Douglas i Falling Down – gått i traditionen av Socialdemokrater med ett efternamn som bryter mot stavning- och uttalskonventionen. Löfven gick i bräschen med sitt bortplockade é. Damberg, som alltså uttalas Dammberg, går i hans fotspår. Allt stavas inte som det låter, såklart. Men det verkar vara en trend bland det ledande skiktet inom det regeringsbärande partiet. Redan i lågstadiet fick jag lära mig att det bara finns tre ord som slutar med dubbelt m: ramm, lamm och damm. Löfven har å sin sida valt att behålla fv, trots att stavningsreformen tog bort fv redan 1906 (tror jag det var). Samma sak med Annie Lööf. Att Löfven tagit bort accenten över e är förmodligen ett ideologiskt val. Man är lite förmer om man har en accent. Man är inte svetsare om man har accent. Kanske har man ett fv istället för v om man är svetsare och en man av folket? Jag vet inte hur det går till när man byter stavning, och svenska språket verkar frångå vanliga stavningskonventioner när det kommer till namn. Precis som i franskan, där man inte vet på förhand hur ett namn ska uttalas, då det finns många undantag. Exempelvis uttalas s:et i slutet av Marguerite Duras, men inte i Albert Camus. Hur som helst så var det här en liten utvikning; det jag tänkte skriva var en liten analys av debattartikeln ovan. För en gång skull är jag på Moderaternas sida. Eller åtminstone inte på Socialdemokraternas sida.

Moderaterna med stort M

Visst la ni märke till det stora M:et i Moderaterna i det förra stycket? Enligt Svenska skrivregler skrivs partier med versal begynnelsebokstav. Damberg har konsekvent valt att inte göra det med moderaterna; däremot skriver han Sverigedemokraterna korrekt. Antingen är det här bara slarv, eller så finns det en orsak. Eftersom det är en debattartikel mot just Moderaterna så utgår jag från att det är lika medvetet som Löfvens bortplockade é. Förmodligen är det ett sätt att förminska Moderaterna; ett sätt att säga att de inte är ett ”riktigt” parti, utan mer en lös sammansättning av medlemmar som tycker ungefär samma sak (men att den samma saken blir mer och mer olika). Det finns inget bättre för en politiker än när den kan säga (eller antyda) att ett motståndarparti är splittrat. Ett annat favorituttryck i dessa sammanhang är falanger; gärna i sammansättningar: vänsterfalang respektive högerfalang. Märkte nu när jag skrev vänsterfalang och högerfalang att ordbehandlingsprogrammet protesterade mot högerfalang med ett rött streck. Vänsterfalang är dock godkänt. Exakt vad det här säger vet jag inte, men man kan spekulera i att det beror på högersidan hellre använder falang-argumentet mot motståndaren än tvärtom, och att det därigenom blivit vanligare och blivit ett ”riktigt ord”. Invändningen skulle då kunna vara att om det finns vänsterfalang så borde det också finnas en högerfalang. Eller så beror det på att stavningskontrollen i programmet suger. Falang är också latin för fingrarna. Falang 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10. Från vänster. Att jag vet detta har enbart att göra med att mitt ex var fysioterapeutstudent, och då lär man sig som sambo ofrivilligt mer anatomi än man kommer ha användning för.

Rubriken

Men om jag ska börja med rubriken så säger den en del.

Moderaternas högerflört – en plågsam väg mot undergången

Om man stannar upp och funderar i två sekunder över den här rubriken så är det något som inte stämmer. Moderaterna är väl höger? Flörtar de med sig själva? Antagligen syftar höger på Sverigedemokraterna. Och i så fall måste det vara det snällaste Socialdemokraterna sagt om SD. Exakt hur ”höger” SD är är jag inte rätt person att avgöra. Men med tanke på hur S tidigare uttalat sig om SD så är höger det absolut minst avskräckande epitetet. Ett mer konsekvent (och kanske mer sant) ettiketterande av SD vore rubriken: ”Moderaternas (ny)fascismflört – en plågsam väg mot undergången”. Och undergången vore därmed ännu mer plågsam. Exakt hur plågsam Damberg tycker undergången är går det nog också att diskutera. Om jag får spekulera så sitter nog han och andra socialdemokrater och myser när de får veta hur mycket Moderaterna har sjunkit i opinionsmätningarna. En alternativ rubrik hade kunnat vara:

Moderaternas (ny)fascismflört – en mysig (för oss) väg mot (deras) undergång.

Nu syftar Damberg på att det är plågsamt för Moderaterna. Eller kanske att det är plågsamt för svenska folket (förutom de 20% som röstar på SD), att just SD växer så mycket.

Flörtmetaforen har använts ett par gånger redan i samband med Moderaternas ”närmande” gentemot SD. Vad man ska kalla M:s samarbete med SD verkar vara mycket oklart, men det ämnet får kanske bli ett annat inlägg. Flört, närmande, samarbete, samtal, föra samtal, förhandla är ett par förslag. Öppnat för samarbete med föredrar Damberg. Att det i den här artikeln är fråga om en flört har antagligen att göra med att Kinberg Batra och Åkesson är av olika kön. Den är personligt inriktad mot Anna Kinberg Batra. Och vad vore mer opassande än just en flört mellan två partiledare. Man får automatiskt den – något otäcka – bilden av AKB och JÅ tillsammans.

Anna Kinberg Batras person

Att den är personligt riktad mot AKB framgår framförallt av dessa två citat ur texten:

Krisen som kännetecknar partiet förknippas framförallt med Anna Kinberg Batras person och valet att samarbeta med SD.

Därför måste jag fråga Anna Kinberg Batra – hur ska tillväxten bli högre och jobben fler när ni bromsar nödvändiga investeringar och samarbetar med ett parti som vill sluta Sverige mot omvärlden?

Anna Kinberg Batras person. Är det Anna Kinberg Batra? Som person? Eller något annat? Hennes politiska inriktning? Hennes beslut? Ledarskapsförmåga? Hennes politik i stort? Det är en väldigt märklig sak att säga. Genetiv-s:et antyder en ägandeform. Hon äger en person. Som är sig själv. Det hade gott och väl räckt med hennes namn:

Krisen som kännetecknar partiet förknippas framförallt med Anna Kinberg Batra och valet att samarbeta med SD.

Eller är det för mycket sagt att krisen beror på henne som person, fast utan ordet person? Det är som att det blir mindre personligt när han lägger till ordet person, men effekten blir bara märklig. Säg det du vill säga utan en massa otydligheter. Tycker du att krisen beror på AKB så säg det, utan att tramsa om ”hennes person”. Rent juridiskt skulle Anna Kinberg Batras person kunna vara hennes barn. De/den som hon är vårdnadshavare över. Om man nu kan äga en annan person på det viset. Men på något sätt så tillhör ju hennes barn henne, precis som hon skulle kunna äga en hund.

Krisen som kännetecknar partiet förknippas framförallt med Anna Kinberg Batras hund och valet att samarbeta med SD.

Det är kanske lite långsökt. Men det är en illustration över hur förbannat märkligt det är att skriva Anna Kinberg Batras person när man menar Anna Kinberg Batra. 

Att fråga utan att fråga och andra stilfigurer

Det andra citatet är skrivet som en fråga. Den inbjuder alltså till en dialog. Men, återigen, funderar man på den här frågan i två sekunder så märker man att det inte alls är frågan om en fråga.

Därför måste jag fråga Anna Kinberg Batra – hur ska tillväxten bli högre och jobben fler när ni bromsar nödvändiga investeringar och samarbetar med ett parti som vill sluta Sverige mot omvärlden?

Han riktar sig till AKB med en direkt fråga. Men han lägger också in massor av värderingar i frågan, som gör att den blir omöjlig att svara på. Det är som att fråga Hur kan du vara så dum i huvudet? till någon. Vad ska man svara? Givetvis tycker inte AKB att hon ”bromsar nödvändiga investeringar” och därför kan hon inte svara på det. Vad tänker sig Damberg att hon ska svara:

”Jo, serru, Damberg, vi i Moderaterna älskar att bromsa nödvändiga investeringar därför att…”

Speciellt fokus bör läggas på ordet nödvändiga. Damberg frågar inte efter ett svar. Han lägger in en värdering. En anklagelse. Ett klassiskt retorisk knep; att fråga utan att fråga.

Ett annat klassiskt retoriskt knep använder Damberg när han gör en upprepning (anafor) :

När svenska företag får allt svårare att rekrytera.

När städer växer och bristen på bostäder hindrar folk att flytta. När infrastrukturen inte fungerar för vare sig pendlare eller godstransporter. Då måste investeringar prioriteras före skattesänkningar.

Man kan jämföra det här med Martin Luther Kings upprepande av I have a dream. Dambergs version är dock lite tamare. Och att han delar upp det i olika stycken gör ju att ungefär 90% av den önskade effekten försvinner, i och med att anaforen just ska sitta ihop. Det är snudd på att någon borde få sparken för det där entertrycket på tangentbordet. Det är dessutom svårt att börja ett stycke med ett meningsfragment på ett snyggt sätt.

Vad är ett ”seriöst parti”?

Hans slutkläm är den bibliska referensen Golgatavandring:

Moderaternas planlösa irrande högerut liknar allt mer en Golgatavandring. Vad Sverige behöver är mer politiskt samarbete för fler jobb mellan seriösa partier.

Det framgår inte riktigt om han tycker att Moderaterna är ett ”seriöst” parti. Eller om det bara är SD som bör räknas till kategorin ”oseriösa partier”. Han använder Moderaterna som något slags slagträ mot SD. Han vill ha ”blocköverskridande samarbete”, men samtidigt anklagar han Moderaterna för att vara oseriösa Eller gör han det? Har det gått så långt att Moderaterna är i samma kategori som SD? Och att de blocköverskridande samarbetena bör föras mellan å ena sidan S,MP,V och på andra sidan C och L?

Det finns en del annat att säga om den här artikeln, men jag kanske ska nöja mig här. Men sammanfattningsvis vill jag nämna de ord/metaforer som används och de motsägelser som finns.

De ord Damberg vill att vi läsare ska bära med oss om Moderaterna är: otrygg tid, läget mörkt, irrat planlöst, politiskt spel, brist, Sverigedemokraterna, nedslående, sluppit undan, Golgatavandring.

Medan det Socialdemokraterna ägnar sig åt är: samarbete, blocköverskridande (som på senare tid har blivit ett nyckelord; väldigt positivt laddat), satsar, ökar osv

Det kanske märkligaste är nog ändå det här:

Sverige stod med ett underfinansierat försvar och en järnväg med eftersatt underhåll. Det ledde till valförlust 2014. Trots detta har moderaterna inte omprövat sin politik.

Den största och främsta anklagelsen mot Moderaterna på senaste har ju varit deras omprövade politik, i och med att de väljer att samarbeta (eller vad man ni vill kalla det) med SD. Det är ju därför han skriver debattinlägget. Anna Kinberg Batas person har omprövat Moderaternas politik, speciellt i synen på flyktingfrågan och SD. Att försvaret är underfinansierat är nog samtliga partier medskyldiga till under många år. Samma sak med järnvägsunderhållet. Men som alla vet så är allt dåligt i Sverige just nu en följd av Alliansens politik under åtta år, medan allt bra är tack vare regeringens jobb sedan 2014. Om man vill tro på Socialdemokraternas version av historien.

 

Ovetenskaplig artikel, gästbloggning av Viktor

Ryska forskare varnar r att en av världens största myrar smälter – efter 11000 år.

För det första, vilka är dessa ryska forskare? Vi får ingen förklaring på detta , därför tänker jag mig att dessa ryska forskare är Peter Stormare-typer med odefinierbar Europeisk brytning. Det verkar oseriöst att inte nämna var dessa forskare forskar någonstans eller inom vilket ämne de forskar. Nu är inte jag någon språkexpert men jag tycker ändå att tankstrecket är totalt onödigt. Jag har såklart hittat denna artikel i Aftonbladet där skribenterna får tio piskrapp om de inte kastar in minst tre tankstreck

Tredje felet i den första meningen är ett rent faktafel. Det är inte myren som smälter, det är permafrosten under marken som smälter. Hur skulle myren kunna smälta?

“När myren, som ligger i västra sibirien, smälter frigjörs gasen.”

Det känns, som att denna mening, är väldigt konstigt indelad, med kommatecken.

Mängden metangas i myren motsvara lika mycket som släpps ut från jorden under 100 år. Så även om det tar ett sekel för myren att smälta så fördubblas utsläppet av metan.

Skribenten kunde ha sparat ett kommatecken till dessa två meningar eller skrivit om den andra meningen så att den inte börjar med “så”.

Marken beskrivs nu som lerig och mjuk. Sjöar har bildats – flera kilometer stora.

Beskrivs av vem? Sjöarna är alltså flera kilometer stora, det säger inte så mycket om sjöarnas storlek. Det hade varit mer passande att använda måttet kvadratkilometer.

“Forskare har tidigare beräknat att jordens genomsnittliga temperatur kommer att öka med 1,5 och 6 grader de närmsta 100 åren.”

Återigen, vilka forskare är det som har beräknat detta? När var “tidigare”? Temperaturen kommer alltså att öka både med 1,5 grader och 6 grader, samtidigt! Min hjärna kan inte ta in hur båda dessa scenarior kan ske samtidigt. “Just nu är det både 1,5 grader och 6 grader varmare än för en timme sedan!”

-Metangas är en väldigt potent och kraftig växthusgas, betydligt värre än koldioxid. Men den är inte lika vanlig som koldioxid. Det allvarliga i den här situationen är att så mycket metangas släpps ut i högt tempo. Det hotar att accelerera växthusprocessen, säger Michael Tjernström, professor vid meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet.

I detta stycke får vi iallafall reda på vem det är som uttalar sig. Cred till författaren där. Michael Tjernström slår fast att metangas är en betydligt värre växthusgas än koldioxid, gasen släpps just i detta nu ut i atmosfären eftersom “myren smälter” just nu. Det verkar då vara en underdrift att metangasen “hotar” att accelerera växthusprocessen.

 

Världsnaturfondens senaste rapport om klimatförändringar visar att medeltemperaturen i Stockholm under juni till september stigit med 1,5 grader de senaste åren.

Vad betyder termen “de senaste åren” ? Det är inte speciellt vetenskapligt. När geologiska processer diskuteras kan detta betyda de senaste 250 miljoner åren.

Upp i Atomer!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10645323.ab

Godwins lag 2.0 och de nya semlorna

Istället för att en diskussion urartar och hisnande jämförelser med Hitler eller nazismen dras, kommer den nya Godwins lag innebära jämförelser med Trump. Nu senast är tydligen Håkan Juholt Sveriges svar på Donald Trump. Och det endast för att han är ny ambassadör på Island. Ett citat från en kommentarstråd på facebook:

”Å andra sidan är han lite av vår egen Trump med sitt skrävlande.”

Om man ”skrävlar” och är ny ambassadör på Island, är man ”vår egen Trump”. Jag tycker nog att det bör krävas mer än så. I och för sig så är facebookkommentarer ofta det mest idiotiska som går att finna i textväg. De är inte skrivna för analys. De är enbart skrivna för att få likes (lajks). Och ju dummare och mer onyanserat något är, desto fler likes är givna. Det är som att folk slutat tänka.

Alla ”innovativa kreatörer” som skapar nya semlor är snarare vår årstids Trumps. Jag har, utan att ha letat, hittat tre kreativa semmelkreationer den senaste veckan: korvsemlan, räksemlan och chokladsemlan. De tar fasta på olika dimensioner av semlan: innehåll, form och kontext. Korvsemlan har (enligt en väldigt snabb googling) exakt samma innehåll som en vanlig semla fast i korvform. Räksemlan verkar vara precis som en klassisk räksmörgås fast med tjockare bröd undertill och ett tunt ”lock”, formen är alltså den av en semla. Chokladsemlan beskrivs så här: ”Chokladdoppad semlebulle, nutellakräm och kakaogrädde är vad denna semla består av.”

Kontexten är att alla görs den här årstiden.Vore det inte mer kreativt att göra en helt ny skapelse? Kanske till och med på hösten? Jag skulle på en förmiddag kunna komma på ett helt gäng nya semlor. Det är ju bara att ta redan existerande smakkombinationer och trycka in det mellan två bröd. Hur lätt som helst. Lite mer tankeverksamhet har de som kommit på nya former, men även de formerna finns ju redan, till exempel korv eller wrapen. Alla nya semmelvarianter är snarare fusioner än nya bakverk. En usel ”ny” form av semla skulle vara ”hamburgersemlan”.

Min teori är att de nya semmelskapelserna är gjorda för att få likes (uppmärksamhet) på facebook. Chokladsemlan hade tydligen gjort succé där. 671 000 likes. Folk engagerar sig, sprider budskapet. Det folk INTE gör är att köpa de nya semlorna. Blåbärs- och lingonsemlor ligger och möglar på olika bagerier runt om i landet när du läser detta. Man kan möjligtvis tänka sig att trycka på ”like” när man ser något som verkar gott, men vem köper de nya semlorna egentligen? Hur mycket betyder det att 671 000 personer har gjort något som tar två sekunder av slött engagemang? Det är ju i princip ingen som ens läser artikelarna. Därför är det oklart hur mycket ICA Maxi i Borlänge egentligen tjänar på chokladsemlans ”succé” på facebook. Det kanske rent av vore bättre om de la ner all energi på att göra riktigt goda vanliga semlor.

Vad har då de innovativa semmelkreatörerna gemensamt med Trump? Ingenting. Men jag ville få in Trump ett par gånger till i den här texten.

 

 

Naturligt god

Jag har funderat mer på det här med frukost. Om min före detta kollega istället hade ätit samma lunch i 25 år hade han förmodligen betraktats som sinnessjuk. Tidpunkten på dygnet gör dock att det är okej att äta samma frukost varje dag. Man kanske inte kan ställa samma krav på variation på morgonen.

Det har gått inflation i orden ”god” och ”naturlig  (eller naturen)”. På Bregottpaketet har man lyckats få med båda ”Naturen är god”. Någon reklammakare har någon gång kommit på den dubbla betydelsen för ”god”: att produkter kan smaka gott, och att man är en ”god” människa om man konsumerar produkten. Nu använder i princip alla det. Alla verkar tycka att det är fyndigt. Men när något används av alla är det per definition inte fyndigt längre.

En reklam för skönhetsoperationer:

”Vi är specialister på avancerad ansiktskirurgi med tekniker som tillsammans med gedigen kunskap och erfarenhet ger dig ett naturligt utseende vid ansiktslyft…”

Ord genomgår hela tiden betydelseskiftningar. Men när naturligt används där det borde stå ”onaturligt” blir det svårt att hålla isär begreppen. Det är också roligt att de använder ordet ”byst” på hemsidan för att inte verka snuskiga.

Mediekritik till frukost

Jag äter frukost som ett barn. Mjölk med cornflakes och banan, så lite tuggmotstånd som möjligt. Inga smaker går att urskilja och konsistensen är nästan obefintlig. Den är helt färglös. Trots att jag nästan aldrig åt mjölk och flingor till frukost som barn känns det som att jag alltid har gjort det, nu när jag äter det som vuxen.

En före detta kollega hade ätit exakt samma frukost i över 25 år. Det är imponerande. Det är också imponerande att frukosten, som måltid, har förändrats så lite. Varför äter man inte bara vanlig mat på morgonen? Kanske för att folk i allmänhet gillar rutiner.

Jag försökte hela förra terminen upprätthålla rutiner kring plugget, sovandet och ätandet. De tre pelarna varpå välmående bygger (eller något i den stilen). Det har verkligen inte gått särskilt bra. Det svåra med rutiner är ju att upprätthålla dem över tid. Jag skulle gärna äta exakt samma frukost varje dag, bara för att slippa undra vad jag ska äta när jag vaknar. Och se till att jag har ingredienserna hemma. Alltid.

Jag måste därför upprätta ett schema, där det tydligt framgår vad jag ska göra under dagen. Hur många kapitel jag ska läsa i vilken bok, vilken skoluppgift jag ska börja skriva, vilken PP-presentation jag ska lära mig utantill (ja, det är många PP-presentationer).

Om jag får leka Alex och Sigge och komma med lite mediekritik så här på morgonen tänkte jag ta tillfället i akt att demonstrera hur otroligt fånigt följande fenomen är:

sprickor

Jag talar givetvis om sprickan. Springsteen och Madonna har förresten EXAKT samma spricka, såg jag nu. Bildredaktörerna har nog fått helt slut på idéer. Sprickan är mer rimlig om de på bilden faktiskt har haft någon typ av förhållande tidigare, och om bilden på dem är tillsammans. Men Malena Ernman har väl knappast något förhållande till Trump sedan innan? De har aldrig träffats. Den metaforiska sprickan kan således inte uppstå.

Ett annat trött grepp är krysset:

krysset

Samma kryss i olika storlekar. Mynt, ekologisk mjölk, telefoner och sjuktransporter har slutat. På något sätt. De finns inte längre. Eller? Hur ska man tolka kryssen?