Månad: juli 2016

Fulla britter på Gekås

Jag har sett mycket på tv de två senaste dagarna. Det är ett säkert tecken på att jag är för trött för att läsa eller göra något annat vettigt. Har faktiskt inte läst en rad på fyra dagar. Minns inte när det hände senast. Ibland hamnar jag i lässvackor där jag börjar på nya böcker hela tiden men slutför dem inte, men de brukar bero på att jag inte vet vad jag vill läsa. Nu är det mer orken som tryter. Jag har jobbat mycket de senaste dagarna. Mitt jobb är som tur var bara fysiskt ansträngande. Den mentalt sköra biten sköter jag hemma. Men båda sammantaget gör det svårt att läsa (och att skriva). Jag mår nu lite bättre och tänkte därför bjuda på en liten resumé av sommar-tv  2016.

Solsidan

Tidiga avsnitt av Solsidan är så förbannat bra. Jag brukar störa mig på folk som pratar om ”tidiga” Dylan och liknande. Som att man vill visa sig lite bättre om man gillar tidigare verk av artister, de mindre kända alstren. Innan artisten blev känd för den breda allmänheten så var man med. Sedan, när folk börjar gilla artisten, då byter man till nästa som är på uppgång, men håller fast vid det tidiga och hånar de som gillar de mest spelade låtarna. Nu är kanske inte Dylan och Solsidan jämförbara. Och jag ska tillägga att jag inte vet ett skit om just Dylan. Det var bara ett exempel.

Hur som helst. Tidiga Solsidan är bra. Jag såg avsnittet där Fredde (Rheborg) blir besatt av att grilla. Han går upp mitt i natten och grillar. Han grillar mat som inte går att grilla. När frun har förbjudit honom att grilla, så försöker han grilla kotletter i ett smörgåsjärn för att det inte skulle räknas som att grilla. Han gör exakt samma karaktär som han gjorde för nästan tjugo år sedan i Percy tårar: Kaminmannen. Jag var tvungen att se det klipper igen för att se likheterna. Och de är stora. Han går upp mitt i natten för att elda i kaminen. Han eldar saker man inte ska elda. Han blir besatt av att elda. Rheborg är fantastisk på att spela roller som är besatta av eld på något vis. Fint att man kan återanvända lyckade karaktärsdrag så där.

Men vad hände sedan med Solsidan egentligen? Ove gick från att vara precis lagom påträngande och dryg till att bli fullblodspsykopat. Det funkar inte. Att göra allt mer galet är tyvärr vanligt när man har slut på bra idéer. En annan variant brukar vara att kasta in en mängd sidofigurer som i början hade varit helt överflödiga (Big Bang Theory) eller att karaktärerna ändras helt från ursprungsidén. Jag förstår att karaktärer ibland behöver utvecklas för att föra en serie framåt. Men när alla i Big Bang Theory helt plötsligt har flickvänner eller till och med gift sig har det gått för långt. Poängen var ju att de inte har flickvänner. Därför älskar jag Seinfeld. Det har tillräckligt bra manus för att karaktärerna ska kunna vara sig själva genom åtta säsonger. Det höll inte riktigt för Solsidan, och uppenbarligen inte för BBT.

Ullared

Jag behöver kanske inte säga att det här programmet är uselt för det vet alla redan. Till och med de som brukar titta på det. Man ser det med samma intresse som en bilolycka. Hur kunde det gå så illa? Varför hånar berättarrösten alla inblandade? Varför vill producenten att vi ska skratta åt Ola-Conny? Man skrattar aldrig med någon i Ullared. Alltid åt. Kvalitén är lika låg som 40-packet strumpor för 79 kronor som folk av någon obegriplig anledning köper. Fattar de inte att de måste köpa nya nästa år? Köp ordentliga strumpor för fan! Vet inte vad som är värst. Själva tv-programmet eller platsen Ullared. Eller idén Ullared för den delen. Det är liksom det värsta av två världar. Precis som programmet nedan:

What happens in Sunny Beach…

Fulla britter i Sunny Beach. Ett roligt experiment hade varit att låta de fulla britterna handla på Gekås och samtidigt skicka ner familjen Bengtsson till nattklubbarna på Sunny Beach. Vilka skulle ha roligast? Vilka skulle vantrivas mest? Familjen Bengtsson hade nog inte kunnat hålla sig borta från den billiga spriten. ”Titta, här får vi var sin gratis shot!”. Inte ens på Gekås får man gratis shots. De fulla britterna kan ju alltid skylla på att de är fulla. Spelar ingen roll för dem var de befinner sig.

Morden i Sandhamn

Svensk sommarcrime i skärgårdsmiljö. Massor av ungdomar tar sig ut till ön för att fira midsommar. Det är oroliga föräldrar, alkohol, droger och lite mord. Jag såg en timme innan jag gav upp. Det är för dåligt helt enkelt. Vad är det med svenska filmskapare och ungdomsfester? Trovärdigheten är nästan alltid noll. Har de någonsin varit på en fest själva? Lukas Moodysson verkar vara den enda som lyckats skildra ungdomar på ett bra sätt.

Det mesta har varit skräp alltså, men med vissa ljusglimtar. Precis som min helg.

 

 

Annonser

Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser

Det grovmaskiga nätet är den första svenska deckaren jag läst på många år. Det är också den första delen av tio i sviten om kommissarie Van Veeteren i den fiktiva staden Maardam.

På sommaren ska man ju läsare deckare. Är det för att det anses som slöläsning? Att man inte riktigt ska behöva engagera sig i böckerna för att ens hjärnkapacitet är nedsatt av värmen? Man tar sig igenom dem även om de inte håller högsta klass. För mig känns det som att jag upptäckt en ny genre, eftersom jag hållit mig borta så länge. Faktiskt sedan jag läste någon Läckberg som inte riktigt höll måttet. Men som tur är finns det många andra. Däribland Håkan Nesser. Sedan jag läste den fantastiska Levande och döda i Winsford av honom har jag velat läsa flera, men inte gjort slag i saken. Så när jag hittade den första delen av Van Veeteren-serien på Myrorna så slog jag till. Mitt ordningssinne klarar inte av att börja mitt i en serie, även om delarna är fristående.

Gymnasieläraren Mitter vaknar upp i sin lägenhet efter en rejäl fylla. Han har glömt bort sitt namn. Han har inget som helst minne av gårdagen. Bakfull och jävlig lyckas han ta sig upp och ska gå på toa men upptäcker att det är låst. Han bryter sig in med en skruvmejsel och hittar sin fru, Eva Ringmar, drunknad i badkaret.

Van Veeteren är säker på vem mördaren är i 19 fall av 20. Det här är ett av de 20 där han är osäker, trots det blir Mitter blir häktad och senare dömd för dråp, och läggs in på psyket. När han i sin tur blir mördad där, så förstår Van Veeteren att de tagit fel person, och att de nu har att göra med en seriemördare.

Boken består till stora delar av dialoger. Många förhör mellan Van Veeteren och misstänkta och andra som stått nära det första mordoffret Eva Ringmar. Och just dialogerna är det bästa med boken, väldigt rappa och fyndiga. Jag skrattade högt många gånger när jag plöjde boken på två dagar. En hemsk bakgrundshistoria målas upp och som slutligen fäller seriemördaren. Allt går i ett rasande tempo. Kanske lite för snabbt ibland. Som läsare hinner man knappt dras med i historien förrän den är över. Och slutet var inte helt i min smak heller. Ändå en bra start på serien och jag ser fram emot att läsa fler. Och jag har förhoppningsvis minst femtio somrar kvar i mitt liv.

Det är något som inte stämmer – Martina Haag

”Vad läser du nu?”
”Martina Haag”
”Läser du sånt?!”

Jag har på senare tid helt gått på känsla när jag valt bok. Inte på författaren och hur välkänt namn denne har. När jag handlat på second hand har jag inte köpt det jag normalt köper. Jag försöker ha ett öppet sinne och köpa de böcker jag faktiskt kommer att läsa. Inte de jag tycker att jag borde läsa av en eller annan anledning. Således valde jag bort Röde Orm av Frans G Bengtsson. Klassikernas klassiker, för att jag troligen inte skulle ta mig igenom den. Någon gång kanske jag gör det. Men definitivt inte den här sommaren. Umberto Eco, Roberto Bolano och Stefan Zweig får också vänta. Det blir deras tur när jag känner för det. Böckerna finns ju trots allt kvar. Och jag har ingen press på mig att läsa mer ”avancerade” eller ”ambitiösa” böcker än jag själv vill.

Så ja, tydligen läser jag sånt. Ibland. Exakt vad som ryms inom ”sånt” vet jag inte. Småfnissiga relationsromaner som man förknippar med Martina Haag? Kvinnliga författare? Relationsböcker överlag? Jag vet inte. Jag såg boken på snabblånshyllan på biblioteket och den talade till mig. Det fina rödrutiga flanellomslaget. Jag blev lite imponerad när jag såg henne i Skavlan när boken släpptes. Hon sa mycket vettigt, och hade inga färdigt uttänkta svar. Det kändes ärligt på något sätt. Jag tänkte att boken skulle vara lika härligt utlämnande och öppen som hon själv var under intervjun. På ett sätt är den också det, men jag har ett par invändningar.

Det är något som inte stämmer handlar om Petra och Anders som är bokens motsvarigheter till verklighetens Martina och Erik. De har varit gifta i femton år, men under det senaste året har Petra börjat misstänka att Anders är otrogen. Hon hittar små tecken på att allt inte står rätt till. Hon hittar en ljusstake i sovrummet på deras lantställe där Anders tillbringat tid ensam de senaste månaderna. Men ingen tänder väl ljus ensam i sovrummet? Speciellt inte Anders som aldrig ens har vikt en servett för att höja stämningen vid en middag. Tanken gnager i henne. Har han hittat en annan kvinna?

Petra gör allt för att vara en god hustru. Hon tar hand om barnen på morgonen, diskar, gör sig fin. Allt för att rädda äktenskapet som är på väg snabbt utför. De går i parterapi men Anders verkar inte alls intresserad av att försöka rädda något. Han har mentalt (och fysiskt) redan gått vidare. Petra blir allt mer desperat för att få svar från Anders. Hur vill han ha det? Till slut går det så långt att hon hackar sig in på hans mejl (med det lite för uppenbara lösenordet) och får där svaret svart på vitt. Anders är otrogen med tv-kollegan Klara Boman (Lotta Lundgren). Hur kan han göra så här mot sin familj? Petra blir givetvis förkrossad, medan Anders redan tycks ha kommit över deras gemensamma liv.

Den första, och största, invändningen jag har är hur boken är berättad. Den är uppdelad i två olika delar. Den ena utspelar sig i en fjällstuga, där författaren själv sitter och skriver den andra delen av boken, som alltså är själva handlingen som jag beskrivit ovan. Petra har anmält sig frivillig som stugvärd för STF (Svenska Turistföreningen) i Sarek nationalpark, för att komma i väg från allt ett par veckor, ha tid för sig själv, och skriva boken om det kraschade äktenskapet. Det är härligt med fjällandskap, och STF får en del fin reklam här, om man väljer att vara lite cynisk, och som gammal STF-medarbetare tycker jag de är värda det. Hon möter några mer eller mindre knasiga turister, men den mesta tiden är hon ensam med sin katt, skriver på sin bok, och reflekterar över relationen och försöker komma till rätta med sina tankar och sitt liv.

Problemet med fjälldelen av boken är att den inte tillför något. Det känns som en helt onödig del, som utfyllnad för att få ihop det till en fullängdsbok. Jag bläddrade alltid fram för att se hur många sidor det var till nästa intressanta del, den som utspelar sig i dåtid. Och som väl är det väsentliga, anledningen till att man läser boken. Att en så kort bok består, enligt mig, till hälften av utfyllnad är inte rimligt, och det drar ner de bitar som faktiskt är bra.

Språket är väldigt lätt och allt står i klartext. Den är väldigt snabbläst. Jag läste ut den samma dag som jag lånade den, och hade alltså i teorin hunnit läsa den 14 gånger innan jag skulle bli tvungen att lämna tillbaka den. Jag brukar förespråka att språket är klart och tydligt. När budskapet når fram utan massa krusiduller eller onödig information. Men det blir nästan för lätt och övertydligt här, det finns inga undertexter, ingenting står mellan raderna. Om inte jag totalt missat det, för det som står mellan raderna kanske står mellan raderna för att det ska vara svårt att hitta. Jag tror problemet för mig blir när hon försöker förklara känslorna istället för att låta läsaren förstå känslorna.

Humorn är ett annat område som jag hade lite svårt för. Jag ser var den finns, men jag tycker inte det är särskilt kul. Den uppstår mest i mötet mellan Petra och turisterna i fjällstugan, men det är något som inte stämmer. Det blir lite som att se en ståuppare misslyckas, man vill inte att det sker, för det blir jobbigt för alla inblandade. Men jag förstår om andra läsare uppskattar humorn. Det kanske inte är min kopp pulversoppa, helt enkelt.

Jag ska medge att jag delvis läste boken för att jag och Petra är lite i samma situation. Det är dock mycket värre för henne, jag blev aldrig bedragen så klart, och vi har inga barn eller hus som försvårar saken ytterligare, men likväl blev jag lämnad av den jag älskade mest av alla. Min tanke var att det skulle kännas bättre för mig om jag läser hur illa det är för andra i liknande situation och att man trots allt kan ta sig vidare, hur jävligt det än känns i stunden. På den fronten lyckades boken bra för min del. Man har rätt att vara arg och ledsen, men att det så småningom blir lättare. Man går vidare i livet. Även om boken slutade med ensamhet och hopplöshet, så känns det ändå som att jag får med mig något positivt från den.

Tyvärr griper den aldrig riktigt tag om mig. Och jag kommer förmodligen inte tänka på den så mycket i efterhand. Den blir mest ett ”jaha”. Hennes beskrivningar av hur det är att bli lämnad, övergiven, sviken är det bästa med boken. Men jag bryr mig inte riktigt. Det kan bero på formen till viss del. Jag hade hellre läst en rakt igenom självbiografisk bok istället, för jag känner empati med Martina, men känner nästan ingenting för Petra i fjällen.

 

 

Viktresan

Jag fascineras av Aftonbladets viktklubb. Artiklarna om hur medlemmarna gjort när de gått ner i vikt är alla uppbyggda på exakt samma sätt. De liknar väldigt mycket reklamtexter som man hittar i Kommunalarbetaren. Dåligt förtäckta ”äkta” historier om vanliga människor som har diverse hälsoproblem, ofta åt det lite pinsammare hållet. Gaser i magen som avhjälps av ett piller, håravfall som kan räddas med en salva. Att de då vågar gå ut med det i tidningen! Alla ska kunna känna igen sig. Skriv så vagt som möjligt, skriv något om sömnproblem eller om stress. Bara det är något som alla någon gång har känt av och kan relatera till.

Viktklubbens artiklar är kanske lite mer välgjorda och med snäppet större trovärdighet. Jag antar att det är helt autentiska historier, men de är så fruktansvärt oinspirerade och lika varandra att det är omöjligt att bli inspirerad, vilket är deras enda syfte. Att locka fler medlemmar till Viktklubb. Jag skulle säga att det är omöjligt att känna något över huvud taget när man läser artiklarna, om man inte känner personen i fråga, och vet vad den gått genom.

Rubriken

Om vi börjar med rubriken så innehåller det nästan alltid det överdramatiska tankestrecket. Tanken med tankestrecket är väl att det ska vara något  på andra sidan som motsäger det som står innan. Något riktigt förvånande. Tre exempel:

Du kan äta väldigt mycket – och ändå gå ner i vikt

Gick ner i vikt – blev modell

Började äta oftare – och gick ner i vikt

Budskapet är ganska lätt att hitta då alla tre innehåller ”gick ner i vikt” i någon form. Det tänkte jag inte ens på när jag valde ut de här tre, utan bara valde tre helt slumpmässigt. Nummer 1 och 3 är ungefär samma och anspelar på missuppfattningen om att det enbart mängden mat som spelar in när man ska gå ner i vikt. Alla vet att det inte är så. Men det verkar tydligen fungera. Nummer 2 är ju bara dum eftersom det självklart är större chans att bli modell om man är smal. Och det kan man tycka vad man vill om. Så är det bara i dagens samhälle. Kanske ska man tänka att ”Då kan jag också bli modell bara jag går ner 30 kilo!”. Det gör det bara ännu värre.

Inledningen

Första meningen är viktig. Den innehåller kort bakgrundsfakta om medlemmen, problem och lösningen på problemet. Alltid ett positivt uttalande från medlemmen.

Redan efter första veckan började Johanna, 31, gå ner. Och det var inte så att hon höll igen på maten.
– Tvärtom. Jag var mätt hela tiden. Du kan äta väldigt mycket, säger hon.

 Cristian Sarmiento, 27, hade länge både ätit och rört på sig dåligt. Och när han väl ställde sig på vågen var det som att få en käftsmäll.
– Idag har jag gått ner över 30 kilo. Men jag hade aldrig klarat det själv, säger han.

Med bara två mål mat i magen satt hon i soffan med chipsskålen och kakburken. Det resulterade i en övervikt på 55 kilo.
– Idag äter jag faktiskt både mer och oftare – men mer hälsosamt, säger Johanna Larsson, 23.

 

Den första har ett mer personligt tilltal. Hon är bara Johanna och säger du. Jag misstänker att hon har ett förflutet som fotbollsspelare. Du måste kämpa för att vinna.

Den andra säger indirekt att det är tack vare Viktklubb han gått ner, när han inte hade klarat det själv.

Den tredje har till och med lyckats få med ett tankestreck i uttalandet. Måste vara jobbigt – att prata så.

Hade det inte varit spännande om det positiva uttalandet istället var negativt?

Det har varit ett helvete!, säger Gustav, 27.

Första stycket

Här är det en lite utförligare presentation av medlemmen. Bakgrundshistorien utvecklas. Hur kommer det sig att de gått upp i vikt? Här använder de sig av olika varianter så att alla ska känna igen sig i någon av personerna.

Efter att Johanna hade fött sitt första barn hade hon även svårt att bli av med gravidkilona.

Kilo efter kilo smög sig på utan att Cristian Sarmiento lade märke till det.

Johanna har alltid känt sig överviktig. Förr jämförde hon sig ofta med vännerna och klasskamraterna och kände sig stor.

Allt det här är klassiska viktrelaterade problem. Här är det ganska vanligt också att ha med före detta vältränade personer också. De har spelat fotboll i division 2 eller vunnit SM i judo. Även framgångsrika människor kan gå upp i vikt. Det går alltså att pendla upp och ned. Du är inte ensam.

Andra stycket

Det är här Viktklubb kommer in i bilden för första gången. Som att det smygs in lite försiktigt. Det är i första hand intervjuobjektet som är i fokus, Viktklubb bara ligger och skvalpar i bakgrunden på en luftmadrass i poolen med en kall öl. Det är härligt med Viktklubb! Hade företaget dykt upp tidigare hade man kanske avfärdat texten som ren reklam. Nu är det mer maskerat, tror de.

Och bestämde sig, det gjorde hon. En arbetskamrat tipsade om Viktklubb, som Johanna själv hade läst om någon gång på nätet och tyckt verkat bra.

Några månader tidigare hade Cristians sambo gått med i Viktklubb, något han själv redan hade provat men låtit rinna ut i sanden.

Johanna, som är inne på Aftonbladet.se varje dag, läste hur andra lyckats gå ner i vikt genom att väga och logga sin mat på Viktklubb. Hon bestämde sig för att prova.

Det är som att Viktklubb kommit till dem på ett slentrianmässigt sätt. Det bara finns där, redo att hjälpa, lite som Gud. Ingen har aktivt sökt hjälpt för sin övervikt. Någon annan i periferin har varit mer desperat och aktivt sökt hjälp på nätet. Så gör inte huvudpersonerna här. De råkar bara tipsas om det och tänker ”Tja, varför inte?”. Roligt reklambisats i sista exemplet. Gustav, som älskar Viktklubb och allt de står för, skriver den här texten. Lite i förbigående sådär. Inget viktigt, det bara råkar vara så att hon läser Aftonbladet.se varje dag. Förresten så säger man väl aldrig ”.se” utan man förutsätter att tidningar läses på nätet.

I andra stycket sker alltså bestämmandet. Det har gått för långt, och det är dags att handla. Viktklubb bara råkar finns där runt hörnet. Fördelarna med klubben fördelas mellan artiklarna:

Mest inspirerande var recepttipsen och de andra medlemmarnas framgångshistorier.

Jag loggar allt jag äter och har därmed koll på kaloriintaget.

Inspiration är nyckelordet. Man gör jobbet själv, men motivation och inspiration är något man inte har inom sig utan det måste man få via Viktklubb. Jag är verkligen ingen expert på näringslära eller liknande, men att logga allt man äter låter för mig som raka vägen mot ätstörningar. Om man vill ha ett sunt förhållande till mat och en vettig livsstil ur hälsosynpunkt känns det orimligt att skriva ner allt man äter. Det är mest en känsla jag har. Andra tveksamma företeelser är till exempel en kvinna som hade 65 kilo som målvikt men gick ner till 56 kilo. Antingen satte hon ett för högt mål eller så väger hon nu för lite istället. Det framställs som världens succé hur som helst.

Avslutningen

Det har gått lättare än väntat, inga konstiga dieter behövs, alla älskar träning eller har ”kommit igång” med träningen. Eventuella motgångar övervinns. Det är budskapet i avslutningen.

Men enligt Johanna var det faktiskt mycket lättare än hon hade trott.

Dels har jag vant mig att se allt jag äter som bränsle. Dels har jag lärt mig att älska träning. Nu kör jag både Bodypump, BodyCombat, dans och löpning. Förut var det en pina. Nu kliar det i kroppen om jag inte får komma iväg. Och i dag går allting av sig självt.

Johanna har också kommit igång med träningen. Hon simmar, promenerar, går på vattengympa och tränar ett gympass då och då.

Allt går av sig självt! Så härligt det låter! I avslutningen får man också gärna med oväntade bonuseffekter av viktnedgången som medlemmen absolut inte räknat med av någon anledning. Ryggont försvinner. Man blir piggare och gladare. Jag kör förresten också gympass då och då, det vill säga aldrig.

En slutkläm, kanske ett motto, får avsluta hela texten.

Alla som vill kan gå ner i vikt, det gäller bara att hitta rätt sätt. Och för mig var det Viktklubb.

Sammanfattningsvis så kan man säga att alla har:

  • Levt ohälsosamt ett par år av olika anledningar, eller av andra orsaker gått upp i vikt (gravidkilon, depression, arbetsskada, stress, blivit arbetslös o.s.v.)
  • Försökt göra någonting åt det (dieter, piller, gymkort), men det har inte fungerat
  • Bestämt sig en gång för alla att ta tag i problemet, och då har Viktklubb, som av en slump, dykt upp
  • Använt sig av Viktklubb och alla dess funktioner (logga allt sitt intag av föda, forum, andra medlemmars framgångshistorier [man kan tydligen bli modell], experttips, recept o.s.v.)
  • Lyckats gå ner i vikt snabbt och hittat träningen och livet igen, och kan dessutom rekommendera Viktklubb till alla hen känner

 

 

Det var nog allt om Viktklubb för tillfället. Jag kanske borde skriva om min egen så kallade viktresa och se om den blir lite mer intressant än raska promenader och klyschor som ”Jag kan äta vad jag vill och ändå gå ner i vikt!” eller ”Jag tränar bara 7 minuter om dagen, men går ändå ner i vikt!”

Viktiga ord och fraser i sammanhanget:

Viktresa – Alla förändringar är en resa nu. Man gör hela tiden en inre och yttre resa.

Viktnivå – Betyder exakt samma sak som ”vikt”, men det känns inte lika exakt och skrämmande. Lite mer flytande och som att man inte riktigt bryr sig om vad vågen visar utan på ett ungefärligt värde där man bör ligga. Är det för att ordet vikt fått så stor vikt i sammanhanget?

Målvikt

Småätande

Socker

Vågen visade, …ställde sig på vågen som visade o.s.v.

Unna sig

Vardagsmotion

Raska promenader

 

Kryptozoologi

Jag cyklade till jobbet för ett par dagar sedan. De sista 13 kilometerna är en gropig grusväg rakt ut mot havet. Vägen är under reparation, vilket gör att den nu är i ännu sämre skick än vanligt. Trots att det ligger så nära Umeå är det verkligen mitt ute i ingenstans. Ingen har vägarna förbi där.

Och det var där jag såg den. Den bara uppenbarade sig runt en krök. Jag hörde den innan jag såg den och tänkte att det var säkert en av alla vägarbetsfordon som dundrar förbi och skrämmer livet ur cyklister. Men den här var inte ute efter att skrämmas. Jag trodde inte att sådana här fortfarande existerade, eller att de någonsin har existerat. Kulturens och fordonens Loch Ness-odjur. Jag talar givetvis om bokbussen.

Jag kunde knappt tro min ögon. Min första tanke var att bussen hade skjutsat turister till restaurangen där jag jobbar och var på väg tillbaka, men kom snabbt på att det vore märkligt eftersom restaurangen inte hade hunnit öppna. Och lokaltrafik är inte att tänka på i den här delen av kommunen. Nu kanske ni tror att jag ljuger. Det finns inga bokbussar. Men jag lovar och svär: det var en tvättäkta bokbuss.

Den körde inte lika fort som alla vägarbetargalningar, men när det kom nära hann jag ändå klart och tydligt se att det stod ”bokbuss” på en liten digital skylt högst upp. Och precis som glassbilen spelade den en liten trudelutt.

Risken finns att jag blir tokig. Som alla som säger sig ha sett Snömannen, Big Foot eller Chupacabran kommer jag ägna resten av mitt liv åt att försöka övertyga folk i min närhet om att ”ojduret” faktiskt existerar. ”Har du några bevis?” kommer de undra. Tyvärr har jag inte det, inga bildbevis. Däremot såg jag en mamma med två barn stå bredvid vägen när bokbussen passerade. Jag kommer ägna år åt att söka upp dessa personer. Få deras version av händelsen. Om jag inte hittar dem eller andra boende längs vägen som kan intyga min historia så kommer min mentala hälsa snabbt gå utför. Kan jag lita på mina sinnen? Schizofrenin kommer smygande. Vänner och bekanta säger upp bekantskapen sakta men säkert. ”Du lovade att aldrig mer tala om bokbussen!”. Till slut kommer jag läggas in på sluten avdelning i Säter.

Det är det värsta scenariot. I bästa fall gör Filip och Fredrik en ny säsong av 100 höjdare och jag blir ”Bokbussen-mannen”.

 

 

 

 

 

”Jag gör inte det här för pengarna”

Jag samlar alla mina bloggidéer i ett dokument. Korta rubriker där det förhoppningsvis ”finns något”. Och eftersom jag i detta nu inte har några direkta idéer så kan jag väl beta av min rubriker en efter en och se vad som döljer sig bakom.

Svenska värderingar.

Om politikernas värderingshets under Almedalen. Alla partiers värderingar blev plötsligt hela det svenska folkets värderingar. Otroligt märkligt. Löfvens försök att ena Sverige får nog motsatt effekt. Om man säger att svenska värderingar är en särskild uppsättning av bra värderingar så blir det automatiskt så att alla utlänningar får andra, sämre värderingar. Jag tror han syftade på Sveriges jämlikhet, tolerans och öppenhet o.s.v. Saker som verkar vara på nedgående just nu i Sverige, av svenskar.

En arbetar, tre kollar på och kommenterar. Typiskt svenskt. Att bränna löv.

Kolla tidigare inlägg: ”En slice av Sverige”. Såg precis en annan fin sommarbild alldeles utanför mitt fönster. En liten tjej som cyklar förbi med stödhjul och ett par meter bakom kommer pappan springandes i flipflop. Såg härligt ut. Jag lärde mig cykla först när jag sju år gammal. Vet inte om jag var sen i utvecklingen eller vad det berodde på. När jag gick i lekis var jag och ett par kompisar väldigt inne på idén att skapa en cykelklubb. Så häftigt att ha en klubb liksom. Vi skulle lära ut konsten att cykla till de som ännu inte kunde. Jag vågade aldrig avslöja att jag var en av de som inte kunde. En mycket mörk hemlighet som jag lyckades hålla till nästa år då jag faktiskt lärde mig. Kanske var jag så övertygad om cykelklubbens misslyckande att jag vågade var med i den ändå. Ett par år senare var det jag och några till som skulle starta ett band. Vi fick en timme i veckan schemalagt för planerande och övning. Det kom aldrig längre än att en av oss tog med sig ett par trumpinnar till skolan. Och min musikaliska karriär var därmed över.

Den ängsliga toleransen.

Här var jag inspirerad av Lena Anderssons fantastiska krönikor. Minns inte exakt vad jag menade när jag noterade detta, och det låter som ett för tungt ämne för tillfället. Jag ber att få återkomma.

Lena Andersson, bokanmälan, klarheten.

Mer om Lena Andersson här alltså. Jag såg ordet ”bokanmälan” som synonym till bokrecension och tyckte det var fint så jag skrev ner det. Jag hade en Lena Andersson-vecka där nästan all min vakna tid gick åt till att läsa eller fundera kring vad jag läst. Nu vill jag mest konstatera att hon är fantastisk.

EM slut.

Det uppstår en tomhet efter ett stort mästerskap i fotboll. Nu kommer jag bara se strömatcher fram till VM om två år. Jag är ju egentligen inte så intresserad. Jag hade till exempel inte hört namnet på någon i Frankrikes landslag innan turneringen. Men efter att ha följt dem i ett par matcher så känns det som att jag känner spelarna, jag har fått favoriter. Jag kan komma med låtsasexpertkommentarer kring Sissoko och Griezmann. Men framför allt har EM mest inneburit sällskap för min del. Det kom väldigt lägligt på så sätt. Jag har umgåtts mer med Pops, Nannskog och Frändén än med någon annan den senaste månaden. Underbar stämning i SVT-studion. Johanna Frändén som glänser. Hon var, enligt mig, bäst i EM.

Kollektivet.

Jag letade efter boende i Halmstad och kollade också för skoj skull om det fanns boende i Falun. Såg en annons om ett kollektiv i Britsarvet som söker två nya inneboende. Två av tre på bilden hade dreads. De beskrev sina intressen och alla var typiska för kollektivmänniskor. Det var som att alla fördomar bara föll på plats. Väldigt roligt. Jag får återkomma om det.

Ingen soldat.

Vissa Winnerbäck-låtar har för mig fått ny innebörd på senaste tiden. Det är som att en Winnerbäck-pollett har trillat ner. Jag har ägnat väldigt lite tid åt att faktiskt analysera låttexter jag gillar, utan bara nöjt mig åt att tycka att de är bra. Vilket är märkligt då jag mer än gärna analyserar annat, vad som helst, men låttexter tycks ha passerat obemärkt. Jag kanske har kompenserat det med en känsla för vad som är bra och inte. Eller så är det livserfarenheten som saknats. Nedanstående textrad har jag såklart alltid fattat sen första gången jag hörde den, men den betyder något på riktigt för mig nu.

Himlen faller ner, det svider till där kniven skar, jag har varit vaken hela natten, känt om hjärtat sitter kvar.

Jag tror att jag tidigare tagit många textrader för bokstavligt. Undrar om en ny värld kommer att öppnas för mig nu. Där jag förstår saker. Det vore ju kul. Jag vill inte kokettera med diagnoser hit och dit, men jag tror att jag hade passat bra som autistisk.

Att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Jag läste nyheten om att matadoren Victor Barrio (det perfekta matadornamnet) dog vid en tjurfäktning i Spanien. Det dröjde såklart inte länge innan galningar sökte upp hans facebooksida och tyckte att han förtjänade att dö, att det var bra och något att fira. Hans val av yrke rättfärdigade att totalt främmande människor uttryckte glädje över hans död. Familjen blev tvungen att stänga ner kontot. Jag tror att alla i hela världen, förutom en del spanjorer och Hemingway, är helt överens om att tjurfäktning är åt helvete. Att det inte finns något som försvarar det. Men om man kan ha två tankar i huvudet samtidigt så kan man tänka att 1, tjurfäktning är fel och 2, synd att han dog (han kanske hade familj och var världens bästa pappa o.s.v.). Om man är en någorlunda vettig person inser man det här. Då kan man också argumentera mot tjurfäktning med hjälp av den här tragiska händelsen. Istället väljer folk att attackera en död människa och hans släktingar. Reptilhjärnan sätter in direkt och man vill på ett märkligt sätt visa sig god genom hat.

Kungafamiljen, nyhetsvärde, händelse, storlek

Så fort kungafamiljen är inblandade blir varje liten oväntad händelse en stor nyhet. Händelsen behöver knappt ens vara oväntad. Det kan bara vara en händelse. Allt blir roligt, spännande eller intressant, just för att man förväntar sig att absolut ingenting ska hända. En händelse som annars skulle vara fullkomligt ointressant blir plötsligt intressant för att lillsessan Estelle råkade vara med på ett hörn. Det borde vara mot alla journalisters heder att ens närvara på Victoriadagen på ”ett soligt Öland”. Rapporteringen kring kungafamiljen är nästan värre än just kungahusets blotta existens. Samma fenomen som gjort Göran Hägglund till en rolig person. Det krävs så oändligt lite för att en politiker ska uppfattas som rolig. Säger han ett skämt så är det roligt i och med att det var ett skämt. En händelse är en enorm händelse bara för att Victoria var med.

Ministern berömmer polischefens SD-kritik

När tidningar skriver ”ministern” så brukar det röra sig om någon av doldisarna som kan sitta i regeringen i fyra år utan att göra något som helst väsen av sig. Den här gången var det Morgon Johansson, som väl borde vara tillräckligt känd för att klara sig undan ”ministern”. Hur som helst är det roligt när någon gör bort sig på något vis och andra blir tvungna att kommentera detta. Nu kommer säkerligen kritik mot hur ”ministern” försvarade Dan Eliasson. Det skulle inte förvåna mig om statsministern blir tvungen att kommentera ”ministerns” kommentar angående polischefens uttalande om SD. Det blir snabbt en härva som är svår att reda ut.

Tidigare i vår när Miljöpartiet hade sin handskakningskris var såklart språkrören ute i media och bad om ursäkt eller förklarade varför detta hänt. Fridolin gjorde bort sig i SVT:s morgonsoffa där hans motstånd mot sin kollega var för svagt och hans ursäkt var för dålig. Han blev då tvungen att be om ursäkt för sin dåliga ursäkt ett par dagar senare.

”Jag gör inte det här för pengarna”

Jag läste en krönika om uttryck och fasta fraser som störde skribenten. Han hade en del bra förslag. Jag har börjat notera egna sådana för en egen eventuell lista. Det här var mitt första förslag. Alla som säger det här gör det, åtminstone delvis, för pengarna.

”En attack mot det öppna och demokratiska samhället”

När en katastrof sker i närhet till Sverige ska Löfven komma med ett utlåtande, precis som alla andra statschefer som anser sig tillräckligt nära det berörda landet. Löfven framför inte sina kondoleanser för offren för terrordåd i Irak. Jag har noterat en standardfras han använder i dessa svåra stunder:

”En attack mot det öppna och demokratiska samhället”. Eller variationer på samma tema.

14 februari 2015: ”Återigen har vårt öppna och demokratiska samhälle drabbats av en attack med skadade och döda.”

22 mars 2016: ”En attack mot det demokratiska Europa”

15 juli 2016: ”…samtidigt en attack på vårt öppna och demokratiska samhälle.”

Det känns som att han har en liten tombola med små lappar i, som enkelt väljer ut det som för dagen kommer bli uttalandet på TT. Å ena sidan finns det kanske inte mycket annat han kan eller bör säga. Å andra sidan förväntar jag mig lite mer engagemang och större språklig variation.

 

 

Projekt

Diskrepansen mellan vad jag behöver göra och vad jag orkar göra är stor. Det känns som att vad jag än gör så blir det fel. Som att jag inte har kontroll på mitt liv. Vad som helst kan hända, och jag bara sveps med. Jag måste tänka att allt ordnar sig. Men det är väldigt svårt när det inte känns så. Och man kan ju inte bara ge upp och lägga sig på verandan och sola och hoppas att det ordnar sig av sig självt. Det blir en fin balansgång mellan ansträngning och resultat. Jag vill ha liten ansträngning och stora resultat. Det går liksom inte ihop.

Jag har blivit antagen till Språkvetarprogrammet på högskolan i Halmstad. Det känns väldigt roligt men samtidigt väldigt läskigt. Är det det här jag vill göra? Ska jag tillbringa tre år i en stad jag aldrig varit i (förutom när jag cyklade genom staden för två år sedan). I en stad där jag känner noll personer. Jag måste göra något av mitt liv. Det är nu det avgörs, min sista chans. Det låter dramatiskt, men det är så det känns. Det vore synd att sumpa den.

Men framför allt är rädslan för nederlag stor. Att jag av någon anledning inte skulle klara studierna och blir tvungen att åka hem med svansen mellan benen. Jag är rädd att jag ska ge upp vid första bästa motstånd som kommer mot mig. En redovisning eller att jag måste försvara ett arbete jag gjort. För om jag flyttar dit så är det enbart för studierna, jag har inget att luta mig tillbaka på, som jag har haft här i Umeå. Om studierna här gick åt skogen så kunde jag ändå bo kvar och jobba med hedern i behåll. Jag har alltid känt att när jag pluggar så måste jag ha en plan b, så det blir lättare att ge upp och tänka att det nog inte var rätt utbildning. Jag blir utlämnad helt till mig själv i Halmstad. Kan inte luta mig mot en sambo. Kan inte förvänta mig att hon ska hjälpa mig genom allt.

De två åren här i Umeå har ändå gått ganska snabbt. Så tre år i Halmstad borde gå rätt snabbt också. Jag har inte gett Umeå chansen på  riktigt. Inte engagerat mig i något förutom mitt förhållande. Det är ändå sorgligt att jag ska härifrån, när jag i två års tid tänkt att jag kommer bo kvar länge. Men det värsta är så klart omställningen från att vara säker på att leva resten av mitt liv med A, till att vara helt ensam och flytta till en annan stad. Allt praktiskt elände som det här medför är också problematiskt, speciellt då praktiska saker inte är mitt gebit.

När praktiska saker hopar sig är det lätt att ingenting blir gjort. Precis som i Arge Snickaren. Varför tar du inte tag i det här?! Jag skulle behövt honom i min vardag för att få igång mig, så att jag är på tårna. Får saker att hända.