Glatt provocerad

Snart har jag startat fler bloggar än vad jag skrivit inlägg i dem. Varje gång jag känner att jag vill, eller bör, starta mitt liv på nytt startar jag en ny blogg. Som att det skulle hjälpa. Men varje gång har jag gjort det med den fasta övertygelsen om att det här är den sista och slutgiltiga. Här kan jag skriva allt som helt enkelt måste skrivas.

Jag läste just ut boken ”Allvarligt talat” av Lena Andersson. I den besvarar hon frågor som hon fick när hon medverkade i radioprogrammet med samma namn. Frågorna är av lite mer allvarlig karaktär. Det är frågor om skuld, om lycka och om man måste älska sina föräldrar. Den är fantastisk. En helt överväldigande upplevelse för mig och den kom till mig i precis rätt stund. Hon formulerar tankar på ett så precist sätt, tankar som jag har tänkt men inte förmått mig att formulera. Varje rad i boken är intressant och perfekt komponerad. Precis som i böckerna om Ester Nilsson alltså.

Annars sitter jag mest utomhus på dagarna, på den lite för hårda bänken på altanen. Även när det är för kallt, eller så där precis på gränsen till för kallt. Då känner jag mig lite självdestruktiv. Jag tillåter mig själv att frysa en kort stund, för det får man när man nyss blivit lämnad. Man får vara ledsen och sitta på en bänk och bara stirra. Grävmaskinisten på gården tre meter bort funderade nog säkert på varför jag inte gjorde annat än att bara sitta och titta. Det är många processer som pågår i mitt i huvud. Jag måste få skriva ner mina tankar om jag ska undgå att gå under.

Som ett led i mitt nya liv ingår att läsa det jag tycker om att läsa. Inte det jag tror att andra förväntar sig att jag ska läsa. Jag ska heller inte pressa mig genom böcker som inte ger mig något. För det är idiotiskt. Detsamma gäller också livet. Jag har bestämt att jag ska göra det som är rätt för mig. Jag måste bryta med det gamla och fasa in det nya. Det är förresten ett arbete som pågått under två års tid. En tid då jag lärt mig otroligt mycket om mig själv och, även om det låter banalt, livet. Jag borde kanske sätta en gräns för hur många gånger ordet ”livet” får återkomma i en och samma text.

Jag har kommit på att blogginlägg inte behöver ha ett sammanhang, det är inget som ska bedömas, formen är och ska vara fri. Stycket ovan behöver inte ha med det här stycket att göra, det behöver inte hänga ihop. Alltid när jag skrivit har jag tänkt mig ett färdigt slutresultat innan jag börjat skriva. Det blir aldrig bra då. Det säger jag inte bara för att Lena Andersson säger det, utan för att det är så. Skrivprocessen ska leda fram till ett resultat, det är därför det kallas för process. Och processen måste ju ha sin gång. Att bara skriva utan att ha en färdig tes är härligt, befriande. Det gäller bloggen också, jag vet inte vad det kommer bli av den, den har inget tydligt mål, inga parametrar som måste uppfyllas för att den ska vara bra nog, men den har en mening. Och meningen är att jag ska skriva det jag känner för, när jag känner för det. Bloggen som redskap för att få ordning på sina tankar, och därmed sitt liv, är svårslaget. Att läsa flera år gamla inlägg kan vara lika fasansfullt som roligt, men det bästa är att se utvecklingen.

Det mest slående när jag läste de gamla blogginlägg var negativiteten. Den genomsyrade allt, det var mycket sarkasmer och en del dräpande formuleringar. Det kändes som en helt annan person. Då användes mitt skrivande mest som utlopp för saker och personer jag störde mig på, vilket är smått obehagligt, men det kanske bara är det för att jag själv skrivit det och jag hade säkert uppfattat texterna helt annorlunda om jag inte visste vem upphovsmannen var. Jag såg mitt eget inre mörker gömt i små texter om jobb, vin och film.

Jag hittade uttrycket ”glatt provocerad” på ett forum för personer med alkoholproblem. Jag tolkade det som ”inspirerad”, och jag tror att det någon som bara skrivit fel (här kan man skoja om att personen förmodligen var berusad vid tillfället, men det tänker jag inte göra). Kanske blir eventuella läsare glatt provocerade av att läsa min blogg, men poängen är att det i första hand jag som ska bli det. Om läsarna också blir det så ser jag det som en bonus.

Varför var jag då inne på en sida för personer med alkoholmissbruk? Jo, i mitt nuvarande tillstånd av självreflektion så ingår tillbakablickar. De är sällan trevliga, men desto mer nödvändiga. Jag inser nu att min självkännedom alltid varit väldigt låg, och det gäller inte minst drickandet, som länge var över vad som kan anses som en rimlig nivå. Nu när jag slutat har jag fått tillbaka en klarhet i hjärnan som jag aldrig vill förlora igen. Jag vill alltid känna mig alert. Pigg och fräsch. Nykterhet är mer provocerande än att dricka alkohol för vissa. Folk känner sig tvungna att erkänna att ”de ska köra bil i morgon” eller liknande undanflykter för att de inte ska dricka, när det förmodligen många gånger helt enkelt är så att de inte vill dricka. Man behöver ingen anledning. Jag har hört alla förklaringar när jag serverat. Avviker man från normen så måste man ha giltig anledning, en som normen godtar. Nästa gång någon frågar mig – på ett störigt sätt – varför jag inte dricker, ska jag svara att jag är gravid. Om någon frågar på ett nyfiket, och icke-störigt sätt, ska jag ge ett vettigt svar.

 

 

 

Annonser

3 reaktioner på ”Glatt provocerad

  1. Hittade till din blogg via en kommentar (på bokhora, tror jag?) och nu blev jag väldigt sugen på att läsa ”Allvarligt talat”. Din blogg gör mig vemodig, det är fint att du skriver så ärligt om dig själv. Hoppas du får tillbaka läsorken snart ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s