Para ihop er två och två!

”Para ihop er två och två så ska vi köra en sista utmaning, där ni kommer ta ut er till max!” ropar träningsledaren entusiastiskt. Det här blir fruktansvärt jobbigt tänker jag. Att para ihop sig två och två med okänd person. Den fysiska delen framstår inte längre som en utmaning. Flackande, osäkra blickar utbyts i lokalen där ingen går säker. Alla kan bli den som blir ensam, och alla vet om det. Vissa har tur, eller är förutseende nog, och har en träningspartner med sig då det vet att en sådan här situation kan komma att uppstå. Mycket rutinerat. Men vi andra blir lämnade åt vårat öde. Om ens blick inte blir bemött av en annan vilsen själ, så är det kört. Utestängd ur gemenskapen. Det låser sig fullständigt för mig, jag vågar knappt utväxla en blick med någon annan, i och med risken att den inte replikerar med en blick och ett samförstånd, en vänlig nick, kanske till och med ett ord. Med min passivitet så ökar så klart risken markant att de bredvid mig hittar någon annans blick, en ond cirkel bildas. Metaforiskt alltså, cirkeln deltagarna står i är inte ond, även om det känns så.

Att be en grupp genomföra det här är inte snällt, det är fysisk träning vi vill ha, inte psykisk press. Det hjälper inte ens om instruktören lägger till ”ta den som står närmast”, för även om man står i en ring, så är risken att de två man har bredvid sig vänder sig åt varsitt håll. Jag vet ju om att trots att jag ibland är den som ”blir över” så är det inte för att jag är sämst. I alla fall inte i utmaningen som vi ska genomföra, och även om jag skulle vara det så vet ju ingen som vet det innan utmaningen drar igång, eftersom ingen där känner mig. Men jag får ytterligare bevis för min tafatthet i sociala interaktioner. Att jag inte tar för mig. Varför frågar jag inte bara personen bredvid ”Ska vi?”. Det räcker så, med en väldigt oavslutad mening. Det värsta som kan hända är att man får ett nej, och då antagligen för att den andra redan har en träningspartner, inte för att jag är världens sämsta människa. Möjligheten är dessutom stor att någon annan i närheten hör min fråga och söker sig till mig. Ingen människa är en ö. Alla sitter i samma båt. Alla är av samma skrot och korn. Och några andra liknelser.

Ingen vill någon annan illa. Inte i vuxen ålder i alla fall. Inte på en träningsanläggning där man praktiskt taget inte känner någon annan. Jag kan inte börja gå på spinning enbart för att minimera risken för para ihop er två och två-situationen. Men varför känner jag denna oerhörda stress inför det här?

Den lättaste svaret på sådana frågor brukar vara att det sitter i sedan barndomen. På fotbollsträningarna var det ett återkommande inslag, och ju längre min fotbollskarriär pågick, desto oftare blev jag den som blev tvungen att störa andras gemenskap, då tränaren märkt att det var en över, och suckande konstaterat att ”ni får köra tre här…” Och då var det för att jag var sämst. Utan tvekan. Det var jag och en till som parades ihop, ofrivilligt. Allt med fotbollsträningen de sista åren var förresten ofrivilligt. Visst, ingen tvingade mig att vara där, men det kändes som att jag måste. Alla andra spelade och jag hade spelat så länge att det skulle vara märkligt att sluta. Även fast alla med ett par fungerande ögon kunde se att jag vantrivdes. Någon borde frågat mig om jag verkligen ville fortsätta spela. Svaret var givetvis ett rungande nej. Jag var bara där av vana och för att jag inte vågade sluta. Det ingick liksom i min identitet på den tiden. Jag sportade och hade alltid gjort det. För att vara en i gänget så var man tvungen att spela fotboll på sommaren och bandy på vintern.

Den sista träningen minns jag så väl. När man spelar i den åldern måste man ”prestera” på träningen, visa att man vill vara med, för att bli uttagen till matcherna. Vara med var det sista jag ville och gjorde allt för att bekämpa mitt eget deltagande. Jag gömde mig på planen, ingen kunde vara så osynlig på en fotbollsplan som jag. Motståndarna fick hjälp med markeringen när jag ställde mig bakom dem, för att inte få passningar av medspelare. Jag slapp handskas med bollen. Laget märke så klart detta, och slutade passa mig helt, även om jag skulle vara omarkerad för en gångs skull. Den totala skammen och förnedringen som uppstod efter matchen när tränarna konstaterade att alla utom jag skulle få delta i matchen i helgen var det sista som hände. Nästa veckas träning undvek jag smidigt genom att åka in till stan istället. På så vis slapp jag vara hemma och ta diskussionen som skulle uppstå om varför jag inte längre ville spela. Mina föräldrar ringde dagen därpå och sa upp mig från all framtida spel i klubben. Ingen blev särskilt förvånad.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s