Ett steg framåt

Efter att ha varit känslomässigt avtrubbad under ett par år så känns det otroligt uppfriskande att inte längre vara det. De senaste två åren har jag varit gladare än någonsin. Och den senaste månaden har jag varit ledsnare än någonsin. Det är hur som helst ett stort steg framåt. Att vara på en konstant halvlåg nivå är alltid värre. Under gymnasietiden när det halvlåga läget var som allra lägst så ordnade jag det så att de rejäla fyllorna varje helg utjämnade det, så att medelmåendet utspritt över veckan ändå inte var för lågt. För det var ju roligt att supa. Jag kunde prata med folk hyfsat obehindrat, vara rolig, känna glädje. Problemet var att det endast var falsk glädje. Och med en gnutta insikt så vet jag att jag klarar av att prata med folk och vara rolig även i nyktert tillstånd.

En stor del av mina vänskapsrelationer under tiden från det att gymnasiet började fram tills nyss har varit baserade på att dricka alkohol. Så när jag slutade dricka så slutade jag även att umgås med folk. Och det är ju inte rätt väg att gå, men som alla vet så är det svårt att bryta vanor. En del av förklaringen ligger också så klart i att jag flyttat runt så mycket att det geografiska avståndet har gjort det svårare för mig att behålla kontakter. Min vägran att facebooka har gjort att också ytligt bekanta har fått stryka på foten. Inte för att jag inte vill ha något med dem att göra, utan för att facebook är skit. Det är inte så att jag vill flytta ut i en stuga och aldrig mer träffa en levande själ. Men när mina två främsta  plattformar för att träffa människor försvann så har jag inte kunnat hålla kontakten på samma sätt. Men jag måste erkänna att mitt fokus de två senaste åren har varit min kärleksrelation. Jag har nog lagt för mycket fokus på den, inte ens jag själv har fått så mycket uppmärksamhet av mig. Vänner och bekanta har inte fått plats.

Efter två år i Umeå har jag inte lärt känna en enda person ordentligt (förutom min partner så klart). Eller förresten, jag har lärt känna mig själv också. Det är nästan värt mer än allt annat. Men det har gjort mitt liv ganska begränsat. Jag är glad att jag hittade träningen igen. Glad att kunna göra något, vad som helst, som inte är på jobbet eller hemma. Det finns hur mycket som helst man kan ägna sig åt. Man kan starta (eller vara med i) en bokklubb, man vara aktiv i Djurens Rätt, man kan lära ut svenska till nyanlända, man kan gå med i humanisterna. Allt det här är saker jag tänkt på mer eller mindre. Sociala aktiviteter som är vettiga och som ligger inom min intressesfär. Jag har inte engagerat mig i något av det. Mest för att det är läskigt, för att jag inte vet exakt hur det kommer vara, rädsla för att inte ha något intressant att säga om boken, rädsla av att bli lynchad hos Djurens Rätt för att jag inte är vegan längre. Det är alltid lättare att inte göra något än att göra något. Det är därför jag alltid var så stolt över Annika när hon höll sina vattengympapass på IKSU. Hon hade lätt kunnat låta bli.

Jag har till och med, i ett svagt ögonblick, funderat på att bli kristen. Och när jag säger ögonblick så var det verkligen ett ögonblick. Inte ett ögonblick längre än så. Men jag såg det som ett tecken (man ser ju gärna sådana i kristendomen) på att jag är villig att ingå i någon form av gemenskap, att höra hemma någonstans. Jag har inte haft något sammanhang. Det är väldigt svårt att klara sig helt ensam, även om man har världens bästa sambo.

Nu när jag inte längre har världens bästa sambo, eller någon sambo över huvud taget, så måste jag ta hand om mig själv. Det är väldigt tufft. Jag kan hantera alla diskberg i världen men att ta hand om mig själv på samma sätt är tydligen svårare. Ibland är jag lika dålig på det som på att ta hand om bilen. Vet knappt hur man fyller på olja eller varför man ens gör det. Ibland har jag känt mig lika hopplös som bilen himself måste göra. Batteriet är slut. Den har varit avställd. Den får inte vara ute i trafiken med de andra bilarna. (Bilmetaforerna slutar här.)

Det känns som jag behöver en lugn och ganska ledig sommar för att ordna min tankar och fundera ut nästa drag. Jag behöver förbereda mig för att gå vidare. Och vidare verkar just nu bli Halmstad där jag hittat den perfekta utbildningen för mig (om den överensstämmer med beskrivningen i alla fall): Språkvetarprogram – inriktning textbearbetning 180 hp.

Jag tänkte att jag för en gångs skull ska genomföra något med fokus och målmedvetenhet som sträcker sig längre än ett par månader. När det gäller studier har det visat sig svårt. Jag tror man måste vara redo innan man ger sig i kast med det. Det låter helt självklart, men jag har försökt många gånger med saker jag uppenbarligen inte varit redo för. Valet att studera ska dessutom vara fattat av viljan att studera och att utvecklas, inte som något man gör i brist på annat, eller för att ”det är det man ska göra”.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s