Morden i Midsomer: Hebeas Corpus

Jag sov i runda slängar tre timmar i natt, eller snarare i morse. Klockan 05.15 gick jag upp och åt kall lasagne direkt ur kylen. En förkylning på det så har man en riktigt trist dag framför sig.  Regnigt är det också. Vet inte varför, men min sömn har på sistone varit under all kritik. En del av förklaringen kan vara att jag var lite hungrig när jag la mig och hoppades kunna somna innan jag blev för hungrig. Det misslyckades. En annan del av förklaringen kan vara att min näsa rann och kliade in absurdum.

Jag bestämde mig för att ge upp dagen direkt. Det vill säga titta på en film alldeles för tidigt för vad som är rimligt. Man tar en risk när man väl börjar kolla, då man lätt fastnar vid datorn hela dagen och får ungefär noll saker uträttade.

Jag hade en bloggidé för massa år sedan att göra en studie i brott. Det gick ut på att jag skulle se och analysera samtliga avsnitt av Morden i Midsomer och presentera dem i bloggen. All statistik skulle med: hur många som dör, motiv, tillvägagångssätt. Allt. Tyvärr genomfördes det aldrig men jag tycker fortfarande det är en lite spännande tanke, och inte fullständigt ogenomförbar ändå. En annan idé jag hade ett tag var att göra personporträtt av norrmän som figurerar i svensk media. Analysera vilka norrmän som svensk media finner intressanta och varför. Det känns som att det är nästan bara skidåkare, Knausgård och hotellmagnaten Petter Stordalen. Ibland dyker såklart Skavlan upp men han räknas inte riktigt, tycker jag.

Således gick jag upp vid 10-tiden och drog igång ett avsnitt av Morden i Midsomer, vars största behållning är att man vet vad man får. Man får stora herrgårdar, en något förvirrande uppsättning karaktärer och deras relationer till varandra, ett par mer eller mindre groteska mord. Har alltid haft svårt att hänga med i vem som är vem. Jag glömmer bort namnen direkt, kan inte koppla namn till ansikte, vilket försvårar en hel del när folk pratar om varandra. ”Vem är det där?”, frågade jag Annika ett par gånger varje avsnitt vi såg tillsammans. Precis som när jag var liten och frågade pappa ”är det där Bond?”. Jag trodde att alla var Bond. Mycket förvirrande!

Det här avsnittet var dock annorlunda! Inte ett enda mord inträffade. Istället kretsade handlingen kring försvunna kroppar och mystiska begravningsentreprenörer och en gammal klättringsolycka. Ett avsnitt strax över medelavsnittet, det var spännande, inte allt för lättgissat vem som var ”mördaren”, och inte så himla långsökt. Trådarna knöts ihop i slutet på det traditionella viset, en konfrontation där en person får psykbryt och erkänner sin skuld. Scooby Doo-nivån förhållandevis låg.

Läste i detta nu att Knausgård kommer att skriva en ny roman! Helt utan självbiografiska inslag denna gång. Jag gissar att den inte blir lika lättsmält som MiM.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s