Projekt

Diskrepansen mellan vad jag behöver göra och vad jag orkar göra är stor. Det känns som att vad jag än gör så blir det fel. Som att jag inte har kontroll på mitt liv. Vad som helst kan hända, och jag bara sveps med. Jag måste tänka att allt ordnar sig. Men det är väldigt svårt när det inte känns så. Och man kan ju inte bara ge upp och lägga sig på verandan och sola och hoppas att det ordnar sig av sig självt. Det blir en fin balansgång mellan ansträngning och resultat. Jag vill ha liten ansträngning och stora resultat. Det går liksom inte ihop.

Jag har blivit antagen till Språkvetarprogrammet på högskolan i Halmstad. Det känns väldigt roligt men samtidigt väldigt läskigt. Är det det här jag vill göra? Ska jag tillbringa tre år i en stad jag aldrig varit i (förutom när jag cyklade genom staden för två år sedan). I en stad där jag känner noll personer. Jag måste göra något av mitt liv. Det är nu det avgörs, min sista chans. Det låter dramatiskt, men det är så det känns. Det vore synd att sumpa den.

Men framför allt är rädslan för nederlag stor. Att jag av någon anledning inte skulle klara studierna och blir tvungen att åka hem med svansen mellan benen. Jag är rädd att jag ska ge upp vid första bästa motstånd som kommer mot mig. En redovisning eller att jag måste försvara ett arbete jag gjort. För om jag flyttar dit så är det enbart för studierna, jag har inget att luta mig tillbaka på, som jag har haft här i Umeå. Om studierna här gick åt skogen så kunde jag ändå bo kvar och jobba med hedern i behåll. Jag har alltid känt att när jag pluggar så måste jag ha en plan b, så det blir lättare att ge upp och tänka att det nog inte var rätt utbildning. Jag blir utlämnad helt till mig själv i Halmstad. Kan inte luta mig mot en sambo. Kan inte förvänta mig att hon ska hjälpa mig genom allt.

De två åren här i Umeå har ändå gått ganska snabbt. Så tre år i Halmstad borde gå rätt snabbt också. Jag har inte gett Umeå chansen på  riktigt. Inte engagerat mig i något förutom mitt förhållande. Det är ändå sorgligt att jag ska härifrån, när jag i två års tid tänkt att jag kommer bo kvar länge. Men det värsta är så klart omställningen från att vara säker på att leva resten av mitt liv med A, till att vara helt ensam och flytta till en annan stad. Allt praktiskt elände som det här medför är också problematiskt, speciellt då praktiska saker inte är mitt gebit.

När praktiska saker hopar sig är det lätt att ingenting blir gjort. Precis som i Arge Snickaren. Varför tar du inte tag i det här?! Jag skulle behövt honom i min vardag för att få igång mig, så att jag är på tårna. Får saker att hända.

 

 

Annonser

En reaktion på ”Projekt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s