Kryptozoologi

Jag cyklade till jobbet för ett par dagar sedan. De sista 13 kilometerna är en gropig grusväg rakt ut mot havet. Vägen är under reparation, vilket gör att den nu är i ännu sämre skick än vanligt. Trots att det ligger så nära Umeå är det verkligen mitt ute i ingenstans. Ingen har vägarna förbi där.

Och det var där jag såg den. Den bara uppenbarade sig runt en krök. Jag hörde den innan jag såg den och tänkte att det var säkert en av alla vägarbetsfordon som dundrar förbi och skrämmer livet ur cyklister. Men den här var inte ute efter att skrämmas. Jag trodde inte att sådana här fortfarande existerade, eller att de någonsin har existerat. Kulturens och fordonens Loch Ness-odjur. Jag talar givetvis om bokbussen.

Jag kunde knappt tro min ögon. Min första tanke var att bussen hade skjutsat turister till restaurangen där jag jobbar och var på väg tillbaka, men kom snabbt på att det vore märkligt eftersom restaurangen inte hade hunnit öppna. Och lokaltrafik är inte att tänka på i den här delen av kommunen. Nu kanske ni tror att jag ljuger. Det finns inga bokbussar. Men jag lovar och svär: det var en tvättäkta bokbuss.

Den körde inte lika fort som alla vägarbetargalningar, men när det kom nära hann jag ändå klart och tydligt se att det stod ”bokbuss” på en liten digital skylt högst upp. Och precis som glassbilen spelade den en liten trudelutt.

Risken finns att jag blir tokig. Som alla som säger sig ha sett Snömannen, Big Foot eller Chupacabran kommer jag ägna resten av mitt liv åt att försöka övertyga folk i min närhet om att ”ojduret” faktiskt existerar. ”Har du några bevis?” kommer de undra. Tyvärr har jag inte det, inga bildbevis. Däremot såg jag en mamma med två barn stå bredvid vägen när bokbussen passerade. Jag kommer ägna år åt att söka upp dessa personer. Få deras version av händelsen. Om jag inte hittar dem eller andra boende längs vägen som kan intyga min historia så kommer min mentala hälsa snabbt gå utför. Kan jag lita på mina sinnen? Schizofrenin kommer smygande. Vänner och bekanta säger upp bekantskapen sakta men säkert. ”Du lovade att aldrig mer tala om bokbussen!”. Till slut kommer jag läggas in på sluten avdelning i Säter.

Det är det värsta scenariot. I bästa fall gör Filip och Fredrik en ny säsong av 100 höjdare och jag blir ”Bokbussen-mannen”.

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s