Jag plockar russinen ur kakan

Jag har en ny identitet: Gustav Klang. Om jag någon gång skulle bli spion så har jag namnet klart för mig. Det har liksom en bra klang. Eventuellt fungerar det även som artistnamn. Namnmästaren Håkan Nesser kan köpa rättigheterna till namnet. Alla hans karaktärer har trovärdiga och precis lagom ovanliga namn. Viktor Vinblad. Gunnar Barbarotti. Van Veeteren. Namnen är inte tidsbundna eller platsbundna, eftersom hans böcker oftast utspelar sig i fiktiva städer. Det är en konst där det med romankaraktärers namn. En som går över gränsen, där namnen helt enkelt blir för osannolika och fåniga, är Denise Rudberg. Man vill inte läsa om någon som heter Erik Andersson, men inte heller om någon som heter Augustin Madrid.

Jag blev Gustav Klang på Friskis & Svettis idag. De har en gratis prova på-vecka. Jag ringde och bokade plats på ett gruppträningspass. Mottagningen var dålig så jag tror den trevliga receptionisten grovt missuppfattade mitt namn. Jag rättade henne en gång men det hjälpte föga. Det spelade ju heller ingen större roll. Jag vet också att det är svårt att uppfatta namn via telefon, speciellt om det inte är helt vanliga efternamn. När jag tagit emot bordsbokningar på jobbet och försökt bekräfta deras namn så har jag kommit med otroligt märkliga förslag. Långt, långt från deras verkliga namn. Om jag gifter mig någon dag och tar min partners efternamn så är det bra om partnern inte heter till exempel Fridolin. Jag kan ju inte gå runt och heta Gustav Fridolin. Det vore orimligt. Däremot skulle jag kunna heta Skarsgård. Eller Vasa.

På tal om artistnamn så såg jag alldeles nyss lite av Idol. Vad är det för tjommar som sitter i juryn numera? Och varför ser alla manliga jurydeltagare likadana ut? (Med undantag för Bard). Swartling, Bagge och Kempe skulle kunna vara bröder. Är det ett musikvetarutseende vi har att göra med? Precis som de flesta inom vården ser likadana ut. Och IT-människor. Quiny Jones var med på ett hörn och skulle hitta talanger i Angered. Från orten. Han påstod sig leta efter guldkornen, de som sticker ut. Men hela poängen med Idol är ju att de INTE ska sticka ut. Mallen finns redan där. Juryn vet redan på förhand exakt vad de letar efter, utrymmet för de som verkligen sticker ut är mikroskopiskt.

Jag har två gånger den här veckan nästan krockat med andra cyklister. Senaste imorse var det tre cyklister som cyklade i bredd, inte på led, varav den till vänster tittade ner i marken. Jag tror hon försökte skydda sig mot regnet, som att det vore värre att få lite regn på sig än att ha noll koll på sin omgivning. De kommer närmare mig och jag tänker att snart måste hon ju titta upp. Men icke. Jag har ingen plinga på min cykel och jag drar mig lite för att vråla på folk i onödan. Dessutom känner jag att det inte är min uppgift att säga till vuxna människor vilka sida av cykelbanan de ska cykla på. När hon är kanske fyra meter bort, och fortfarande har fullt fokus i marken, så känner jag att det är värt att skrika för att undvika krock, eller köra ner i diket. Så jag vrålar ”Se upp!”. Hon vinglar till och säger ”oj,oj,oj” som att det vore hur lugnt som helst. Jag kan eventuellt ha sluppit ur mig ett ”jävla idiot” halvhögt precis efter vi passerat varandra. Oklart om hon uppfattade det. När samma sak hände mig i Umeå så vrålade jag ”Höger!”, när en kille inte verkade ha koll på trafikreglerna. En annan gång fick jag ur mig det något gubbiga ”app, app!”. Som om jag stod och hejade på Gunde Svan i skid-VM 1993. Vet inte om det här är specifikt problem för Halmstad och Umeå, men för ett par dagar sedan var jag nära att krocka med en mamma på cykel. Barnet satt på pakethållaren, hon själv tyckte det var en bra idé att spela Pokemon (på vänster sida) samtidigt.

Ett annat problem relaterat till södra Sverige, och Halmstad i synnerhet, är alla småkryp och insekter. Jag har aldrig sett så många spindlar och sådana där flygande insekter med långa ben. Min dusch ligger i källaren och där finns massor av källarspindlar. Är det någonstans man inte vill ha spindlar så är det i duschen. Väldigt traumatiskt att se i ögonvrån något stort som kryper omkring bland schampoflaskorna. Om du inte vet hur en källarspindel ser ut så utmanar jag dig att googla det. Jag anser mig inte vara så lättskrämd när det kommer till kryp och liknande, men här drar jag nog ändå min gräns. Och jag kan inte göra min mammas variant ”DET ÄR ETT DJUR HÄR!!” (med den implicita betydelsen ”kom hit och ta bort det”), då jag bor ensam. Det skulle inte hjälpa.

Ett väldigt konkret bekymmer jag har är att internet bara fungerar när jag har dörren öppen. Täckningen räcker inte till. På dagen när det är varmt och ljust gör det inte så mycket. På kvällen är det däremot värre. Då har jag ett val att göra. Internet, kyla och insekter eller inget internet, värme och utan insekter. Det är också en fördel att jag har så pass dålig uppkoppling, då jag inte störs av strålningen. Jag skulle dock vilja plocka russinen ur kakan.

Jag såg litegrann av Hela England bakar. De pratade om kakor. Om man kan äta kakan och ha den kvar, och om man kan plocka russinen ur kakan. Eller vänta. Det var visst EU-debatten jag såg. Kakmetaforerna för Brexit haglade verkligen. Det var som att alla debattörer plötsligt bestämde sig för att använda samma metaforer om och om igen. De strösslade med metaforerna. Britterna kan alltså inte äta kakan och ha den kvar. Jag är inte superinsatt i EU (men vem är det egentligen?), men jag antar att det betyder att de inte kan lämna EU men ända ha kvar fördelarna med att vara kvar i EU. De kan inte heller plocka russinen ur EU-kakan. Min gissning är att det betyder att frihandelsavtalen är russinen, och den fria rörligheten är kakan. För det är väl det som britterna är emot? Att immigranter inte ska ha rätt att komma dit, men att de själva gärna reser fritt i EU. Om EU vore en kaka, vilken skulle det vara då? Det måste vara en med russin, som man inte kan eller bör plocka ur. Plockar man ur russinen för att äta dem eller för att kasta bort dem för att man inte gillar russin? Är russin bra eller dåligt i den här metaforen? Man äter väl hellre hela kakan än bara russinen? Förutsatt att kakan är god, men kakor är väl en symbol för något gott. Om jag fått bestämma så hade jag ätit russinen och kakan om russinen var ekologiska. Om de inte var ekologiska hade jag plockat dem ur kakan och kastat bort och bara ätit själva kakan. Ibland kanske man bara ska säga vad man menar istället för att tala i bilder.

Annars har jag det bara bra här nere. Det känns oerhört märkligt att bo i södra Sverige. Nya orter att förhålla sig till. Folk som pratar om att de pendlar från Göteborg som att det vore en fullständigt normal sak att göra. Min hjärna har inte hunnit anpassa sig till att Göteborg faktiskt bara ligger 14 mil bort. Jag hör skånska och halländska dialekter på daglig basis. Snart kanske jag inte ens lägger märke till dem. Normaliseringsprocessen har inletts. Jag har förresten redan gjort stort intryck i de lokala medierna. På nollningen var det ”regatta”, vilket innebär att alla program byggde egna flottar och tävlade vem som kunde paddla snabbast över Nissan och tillbaka. Jag och en klasskamrat tävlade för humaniora och vi gjorde riktigt bra ifrån oss måste jag säga. Råkade se lokalnyheterna senare på kvällen där de visade bilder från loppet. Tyvärr såg det ut som att vi paddlade jättesakta. Knappt med styrfart. Men vi tog i för kung och fosterland.

Ett bra tecken på att jag hittat rätt utbildning är att jag redan läst flera av kursböckerna av egen fri vilja. Intresset finns uppenbarligen redan där. Det känns bra. Vi hade första lektionen idag och om tre år är jag färdig. Lika långt som gymnasiet. Vet inte hur jag ska känna inför det. Det är lång tid, men förhoppningsvis kommer det inte kännas lika långt. Eftersom gymnasiet förmodligen var den hittills sämsta perioden av mitt liv så är det inget jag vill återuppleva. Men nu gör jag i alla fall det jag vill och det som jag känner är rätt.

 

Annonser

Snabbt och lyxigt med västerbottenpaj

Sitter och bläddrar i Willys reklamblad. De har allt för kräftfesten, papptallrikar med fula kräftor på, kräfthattar med fula kräftor på,  servetter med fula kräftor på. Och så vidare. De har även extrapris på Västerbottensost; 129 kr per kilo. Inget superpris, men ändå bättre än det vanliga 159 kronor per kilo. Vid ett magiskt tillfälle förra sommaren hittade jag den mytomspunna (den är mytomspunnen enligt mejeriet) osten för endast 60 kronor per kilo. Det obegripliga med Willys reklam är att de parar ihop den mytomspunna osten med Eldorados färdiggjorda smördeg. Så att man enkelt kan göra en ”västerbotenpaj”. Ingen som köper dyr ost skulle få för sig att köpa Eldorados äckliga färdiggjorda deg. Eller? Om man ändå tänkte förstöra pajen med Eldorado, så kan man väl lika gärna bara köpa en färdig paj? Jag skulle vilja gå så långt att kalla det ett hån mot konsumenterna av denna fantastiska ost.

Det finns inget som känns så olyxigt som attiraljerna som omger en kräftskiva. Har en kräfthatt någonsin klarat en hel kväll utan att gå sönder? Jag tvivlar starkt på det. Fast poängen är väl att man ska köpa nya varje år. Både de obligatoriska kräftorna och pajen är dock sekundära i sammanhanget. Det är spriten man vill åt. Men mataffärerna gör sitt bästa för att få det till en fest i matens och de usla papptillbehörens tecken. Det är som att folk tappar omdömet redan innan akvaviten runnit nerför deras strupar.

 

Amerika.

Dr Phil var på tv när jag vaknade. Det är något med hans program som gör att jag måste titta klart. Får många år sedan var det inne att prata om vilka guilty pleasures man hade. Dr Phil är kanske mitt.

Idag gästades han av en kvinna vars far var nazist som vägrade acceptera hennes son, som var ”biracial”. Nazisten var såklart helt skogstokig. Han hatade alla utom sig själv och Hitler, mer eller mindre. Alla andra var lata drägg (han själv satt i fängelse i nio år för att ha planerat ett bombdåd mot en abortklinik och missade därmed hela sin dotters uppväxt). Kort sagt så var han ett riktigt svin. Men han hade bibeln som stöd för allt han stod för, enligt honom själv. Hans moral och värderingar kunde alla hämtas från bibeln.

Dr Phil valde att bemöta nazistens argument med att ta dit experter på området. Det religiösa området alltså. En professor i teologi fick förklara för nazisten varför han hade fel, hur han feltolkat skriften. En svart pastor var där som bevis på att svarta kan vara pastorer. Varför inte bemöta honom med förnuftsargument istället? Dr Phil borde kunna argumentera för alla människors lika värde och lämna bibeln utanför. Det är som att han vill försvara bibeln istället för kvinnan som sitter bredvid honom, som faktiskt råkar ut för den här galningen till far.

Frågan kom istället att handla om hur man bör tolka bibeln och att nazisten utnyttjat den för egna syften. Vilket han givetvis gjorde, precis som många andra gjort. Allt han sa kunde bemötas på ett vetenskapligt sätt. Att svarta är människor är ganska lätt att bevisa. Sedan kan man tydligen hitta argument för att så inte är fallet i den heliga skriften. Istället för att avfärda hans tankar för att de var sinnessjuka i sig själv, så var det hans tolkning av bibeln man hade synpunkter på.

Men det kanske är svårt att övertyga någon som är så pass störd, med vettiga argument. Dr Phil borde kanske bara inse att bibelargument inte håller oavsett hur man tolkar den. Bara avfärda dem rakt av.

Nästa gäst var en alkoholist vid namn Joe som hittat tillbaka till livet tack vare Gud. Han var hemlös och en råkall morgon på Austins gator frågade han Gud vad han skulle göra åt sin situation. Ett par minuter senare möter han ett venezolanskt par som sett honom tidigare i Dr Phils program. De berättade för honom att Dr Phil är på jakt efter honom. Han hade varit med i programmet tidigare och hade blivit erbjuden en plats på rehab, som han hade rymt ifrån. Nu var han alltså på rymmen både från rehab och Dr Phil. Han bestämmer sig för att kontakta doktorn, nu när hans liv är på rätt väg.

Nu hade han alltså varit nykter i fyra månader. Han berättar om episoden med Gud på Austins gator för Dr Phil, som väljer att driva med honom. Hur skulle Gud kunna skicka ett venezolanskt par till Austin denna morgon? Han rev ner skrattsalvor från publiken. Jag skulle kalla det slump. Sådant som händer. Amerikaner i allmänhet kallar det Gud. Dr Phil får applåder oavsett vilken väg han väljer. Obegripligt. Hade han instämt med det faktum att det var en ”higher power” som var upphov till mötet som förändrade Joes liv så hade han också fått applåder. Hur ska ni ha det?

 

 

 

Plutonium, tungmetaller

Jag var hemma hos Annika för att rensa ut det sista av mina tillhörigheter. Jag såg då en familj som rensade ut gamla möbler och lämnade allt i soprummet. Jag håller ju själv på att rensa ut sådant som jag inte behöver ta med mig. Slänger en del småsaker. Men var exakt går gränsen för vad som är rimligt att lämna i ett soprum? Ibland har det varit så fullt med prylar där att man knappt kommer in. Fick lov att sparka undan en 28-tums tjock-tv för att komma förbi med min lilla kompostpåse en gång. Hittade också fem gamla datorer med tillhörande skärmar, en golfbag, en fåtölj och massa annan bråte. Jag antar att man ska köra allt det till soptippen. Inte lämna bland brännbart och tidningar. Annika har gjort många fynd där dock. Så det går att utnyttja också, även om dumpandet av skräp där det inte hör hemma stör mig en del. Jag tänkte också att det hade varit oerhört skönt om jag bara kunde lämna allt jag inte behöver på ett ställe. Inte behöva sortera allt småtjafs. Obegripligt nog har det inte ens dykt upp en lapp om det här problemet. Får man verkligen slänga allt där?

Jag kom fram till att gränsen är satt vid plutonium. Har man plutonium hemma i lägenheten som man inte längre har användning för, så ska man lämna det på avsedd plats.

 

Musikkrisen

Jag är inne i en djup musikkris. Lyssnar numera bara på Winnerbäck tills jag tröttnar och sen enstaka låtar av andra artister. Alltid samma låtar. Sen blir det tyst i högtalarna. För första gången känns det bättre när det är helt tyst. Jag har ju de senaste två åren ersatt min gamla musikstil med ingenting.  Har inte hittat någon ny artist eller genre. Bara enskilda låtar. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta, eller ens om jag behöver göra något åt det. Jag behöver ju inte lyssna på musik bara för att jag alltid gjort det. Det har blivit uppenbart för mig att jag måste hitta en helt ny genre eller inriktning, för jag har provat gamla favoriter och det är något som inte stämmer.

Annika pratade mycket om att allt hade en positiv eller negativ laddning. Om det stämmer så hade all min musik negativ laddning. Mycket mörker och melankoli. Speciellt IAMX, min absoluta favorit. Jag tror att alla är i olika grader mottagliga för artistens ångest. Om IAMX:s ångest går rakt in i en så förstår jag varför Annika skrek rakt ut när jag råkade spela hans låtar. Men om man redan mår dåligt så gör det inte så mycket att må lite lite sämre. Det finns då ingen märkbar skillnad mellan musikens mörker och mitt eget. Man vill helst ligga på samma nivå tänker jag mig. När min nedstämdhet inte är lika nere så behöver jag alltså hitta ny musik, med positiv laddning. Det är oerhört svårt.

 

”Oljud i framvagnen”

Jag har besiktat bilen. Fyra ord som tillsammans bildar en sten som fallit från mitt hjärta. En av världens största stenar. Jag har tänkt på det hela sommaren. Besiktningen och resultatet av den har legat som en tjock dimma över mitt medvetande, konstant närvarande. Den har gjort mig oförmögen att ta tag i andra saker. Legat och pyrt. Och jag har inte vetat om det ska slockna eller om det skulle bli en skogsbrand av pyrandet.

På bröllopsfesten i fredags diskuterade jag, Nillle och Magnus bilbesiktning. Jag försökte involvera Cissi också, men hon var måttligt intresserad. Hur som helst ville jag ventilera mina farhågor kring min bil. Den har varit avställd nästan ett år och har en del skavanker. Bromsen hackar på ett oroväckande sätt, när man svänger kraftigt så gnisslar det ännu mer oroväckande. Parkeringsbromsen tar knappt. Bältet i mitten fastnar ofta när man fällt ner sätena bak. Och så vidare. Jag hade ställt in mig på ett omedelbart körförbud efter dagens besiktning. Laddat upp mentalt, och tagit reda på var närmsta verkstad låg.

Jag satt och väntade med en kopp snabbkaffe på bilprovningen. När det bjuds kaffe så måste jag ta även om jag inte kommer dricka upp. Det är en liten störning jag har. Men alla kanske känner så? Bjuds det så tar man. Inte bara för att det skulle var oartigt annars, utan också för att det känns som man missar något om man inte tar. I det här fallet så visste jag att de inte skulle märka om jag tog kaffe eller inte och att det förmodligen inte ens skulle vara gott. Så det var rent slöseri. Kanske tog jag bara för att ha något att göra i tio sekunder och för att det inte skulle kännas lika dumt att bara sitta om man har en kaffekopp i handen. Jag hade givetvis en bok (En helt annan historia av Håkan Nesser) med mig också men var alldeles för nervös för att läsa. Istället la jag ifrån mig boken och inspekterade oroligt han som inspekterade min bil. När han svängde förbi utanför och tutade hann jag tänka att det måste vara något fel. Att han tutar för att få min uppmärksamhet, så att han kan skälla ut mig och förklara varför jag aldrig någonsin borde äga en bil igen. Insåg dock snabbt att det antagligen ingår i besiktningen att testa att tutan fungerar.

Jag slängde bort kaffet och tog en kopp te istället, mest för att sysselsätta mig ett par sekunder till. Drack inte den koppen heller. Var för nervös och det fanns bara Lipton Yellow Label, det mest intetsägande teet på marknaden. Inspektören hade nu kört in bilen i garaget. Han hissade upp den för att inspektera underredet. Fick en känsla av att han gjorde det noggrannare med min bil än den föregående. Ett mycket illavarslande tecken. Han hämtade en ficklampa och jag kände att det här kan inte sluta väl. Jag tänkte också att han kanske alltid lyser med ficklampa. De har väl sina rutiner precis som på Wayne’s Coffee. Jag försökte lyssna efter muttranden eller någon typ av uttalande. ”Hur fan..?” Försökte se om han skakade förfärat på huvudet åt bilen och åt idioten till bilägare. Men han röjde inget. Efter ett par år i besiktningsbranschen så kanske man blir härdad och har sett allt. Känslorna avtrubbas mer och mer. Man resignerar. Eller så gör han bara sitt jobb och lämnar känslorna utanför och ser helt objektivt på objektet.

”Jag har ett par anmärkningar här…”, sa inspektören.
”Jag tänkte nästan det”, sa jag, och försökte låta som att jag visste vad jag talade om. Som att jag på något vis förutsett vilka anmärkningar som var att vänta.

Men det gick bättre än väntat! Bara parkeringsbromsen som fick anmärkning och jag kan glatt köra vidare i 30 dagar innan det måste vara åtgärdat. Känns bra.

När jag kört hem bilen såg jag att varningslampan för lite bensin var tänd. Så jag satte mig och googlade fram ungefär hur långt man kan köra på ”tom” tank. Jag fick inget klart svar. Jag visste att jag inte skulle få någon ro innan jag tankat så jag gav mig av direkt igen för att fylla upp tanken. Det fick bära eller brista. Det bar. Dagen har utvecklat sig till någon form av succé. Det tänker jag fira med glass och grädde. Ska jag göra en banana split?

(Citatet ”oljud i framvagnen” kommer från en tidigare besiktning. Där någon annan, förmodligen mindre rutinerad, inspektör tyckte sig höra ”oljud i framvagnen”. Jag lyckades aldrig höra det diffusa ”oljudet” från det ännu mer diffusa ”framvagnen”. Sedan dess är det ett stående skämt mellan mig och pappa. Är det något fel på en bil så måste det vara oljud i framvagnen som är orsaken.)

 

 

”Service är ingenting man lär sig utan någonting man har i sig!”

Jag tittar på extrajobb nere i Halmstad. Måste ta mig igenom annonser fyllda med sån här skit. Bara klyschor och idiotiska påståenden. Jag har mest kollat på serviceyrken och det är samma trams i alla. Tänkte bjuda på ett urval av de värsta klyschorna. Exempel från Wayne’s Coffee:

”Du förstår vikten av renlighet, ordning, och struktur”

I stora kedjor så går det ut på att alla gör exakt samma sak varenda dag. Allt går ut på rutiner.

”Du är kreativ & hittar lösningar där andra ser problem”

Men man ska ändå vara kreativ och gå utanför rutinerna när så krävs. Och man ska hitta lösningar när det inte ens finns ett problem, för man ser inga problem. Man ser lösningar på osynliga problem. Märkligt &-tecken mitt i texten förresten.

”…inte är rädd för att hugga i där det behövs!”

Man ska göra mer än vad som är rimligt. Den här meningen är ibland utbytt mot det vidriga ordet  ”stresstålig”, eller klyschornas Rolls Royce ”många bollar i luften”.

”Vi vill att du brinner för god service.”

Jaså, det vill ni? Jag vill att arbetsgivare slutar använda ordet ”brinner” i tid och otid. Jag brinner för att ni ska lägga ner lite mer energi på att hitta nya formuleringar som inte är uttjatade och hämtade direkt från jobbannonsordsbanken. Jag vill också att ni definierar vad god service är, istället för att utgå från att alla tycker att det betyder samma sak.

”Service är ingenting man lär sig utan någonting man har i sig!”

Mot slutet brukar ett påstående eller motto dyka upp. Sällan är det så dumt som just det här. Klart som fan man kan lära sig service! Varför skulle man inte? Eller tror de att man föds som antingen service eller icke-service? I så fall kan man inte heller bli bättre eller sämre på service. Man bara är. Kanske är cheferna på Wayne’s Coffee bara dåliga på att lära ut och skriver så här utifrån från egen erfarenhet. Medarbetarna är antingen bra eller dåliga. Punkt.

De lyckades i alla fall undvika ”Vi tror att du…”

”Vi tror att du är service minded och har lätt för att samarbeta i team.”

Den som introducerade ”Vi tror…” var nyskapande, men visste förmodligen inte vilket monster den skapat. Kanske tänkte upphovsmannen mer på att vara kreativ än att få till en vettig fras. Hur kan jobbannonsskribenter överhuvudtaget tro något om de som läser annonsen? Jag tror att det bara är tramsigt.

För övrigt tror jag att själva ansökningarna ofta är ännu värre. Vet inte hur många slitna fraser och uttryck jag själv använt. Tror jag klämde i med ”klimatsmart tänk” vid ett tillfälle. Jag fick faktiskt jobbet, så det kanske är ett kvitto på att det fungerar.

Nu ska jag hugga i och baka lite bröd.