Den passivt aggressiva avdelningen

Så. Nu har jag bortprioriterat skrivandet i en vecka. Jag har varit på hemmaplan, men nu är bollen i rullning igen. Jag har den senaste tiden alldeles för ofta hamnat på youtube och tittat på fotbollsklipp, därav fotbollsmetaforerna. Zlatans snyggaste mål. Topp 10 mest brutala tacklingarna. Topp 10 frisparksmål. Och så vidare i all oändlighet. Det verkar finnas ett latent fotbollsintresse i mig. Eller så tittar jag på klippen mest för att fördriva tiden och göra något som kräver absolut ingenting tillbaka i form av ansträngning, psykiskt eller fysiskt. När jag är ledsen och behöver uppmuntran tittar jag på fotbollsbloopers and fails. Spelare som ramlar och missar bollen. Den lättaste formen av underhållning, youtubes motsvarighet till Let’s Dance. Jag zappade förbi barnversionen av Let’s Dance och insåg att de helt enkelt bara bytt ut vuxna mot barn. Ingenting annat i programmet behöver egentligen förändras. Programledarna kunde ställa exakt samma frågor och få exakt samma svar. I Vem vet mest så anpassas frågorna efter åldern på deltagarna och det är ju helt i sin ordning. Men allt i Let’s Dance var lika i båda versionerna. Innebär det att de vuxna dansarna blir behandlade som tioåringar? Ja, det gör det. Och det är därför man inte ska se det. Bland annat. (Nu drog låten Let’s Dance av David Bowie igång. Vilken otrolig slump!)

Jag åker alltid i tyst avdelning på tågen när det är möjligt. För mig är åka tåg lika med läsning. Att veta om att de närmsta sju timmarna kommer inget att störa min läsning är en underbar känsla. Jag tar alltid med mig 4-5 böcker så att jag omöjligen kan tröttna på alla. Men det slutar nästan alltid med att jag sträckläser en. Tyvärr finns det en tendens att tyst avdelning övergår till att bli den passivt aggressiva avdelningen. Min granne pratade en kort stund i sin telefon,  med mycket låg röst. Jag märkte hur han ansträngde sig för att inte störa utan att behöva lämna sin plats. Jag märker också att min andra granne, på andra sidan gången, tittar upp från sin tidning, och riktar en blick åt vårat håll. Om blickar kunde döda så hade telefonprataren inte funnits med oss längre. Tio sekunder senare reser hon sig upp och pickar telefonprataren på axeln och pekar aggressivt åt dörrarna till. Stämningen i vagnen förändras drastiskt. Här gäller det att passa sig. Är prassel med tidningar tillåtet? Väldigt obehagligt när vuxna säger åt andra vuxna hur de ska bete sig. Man måste kunna göra det på ett värdigt sätt. Gärna med ord och helt utan aggressivitet. Även om jag i det här fallet var helt oskyldig så slog min konflikträdsla igång direkt. När hon reste sig kände jag på mig att det skulle sluta riktigt illa. Det gjorde det inte. Han bara accepterade behandlingen och tog sig till nästa vagn där han kunde prata ostört. Det hade jag också gjort i hans situation men det hade gnagt i mig resten av dagen. Både att bli åthutad så där och att jag hade fegat ur.

En stund senare kom tågvärdinnan förbi och började tjafsa med kvinnan bakom mig. Det gällde bagaget. Väskan ska upp på hyllan! Kvinnan förklarade att den var för tung för henne att lyfta, så hon bad tågvärdinnan om hjälp.

”Jag får inte hjälpa dig! Det står i bokningsreglerna att alla passagerare ansvarar för sin egen väska! Du ska flytta den nu.”

Hon var mer öppet fientlig mot passageraren som uppenbarligen inte klarade av att lyfta sin väska. Anfall är bästa försvar (för att fortsätta med fotbollsmetaforerna). De fortsätter argumentera för sin sak, tills de kommer på att hon kan ställa väskan längst fram i vagnen istället, så hon slipper lyfta den. Det märkliga är att tågvärdinnan då hjälper henne med att stuva undan andra väskor som redan ligger där. Ett praktexempel på hur man gör ett väldigt litet problem till ett oöverstigligt problem. Det var ju inte ens ett problem. Det var nära att jag vände mig om och tog tag i väskan och hivade upp den på hyllan. För att förstärka den passivt aggressiva stämningen. Kanske var det min konflikträdsla som hindrade mig från att hjälpa kvinnan. Jag vet inte. Något borde jag gjort.

Det var en ovanligt händelserik resa. På hemvägen körde tåget över en älg. Det skramlade till under tåget, och några minuter senare meddelades dödsdomen via högtalarna. För en sekund hann jag tänka att de skulle meddela att en människa hoppat framför tåget. Tåg, lokförare och passagerare klarade sig helt oskadda. En timme senare såg jag två älgar utanför fönstret ett par meter från rälsen. De hade bättre tur. Drömde sedan hela natten om älgar. Jag simmade runt i en sjö tillsammans med sju älgar. Jag blev nästan stångad av några andra. Ganska otäckt. Men ändå lite mindre otäckt än mina återkommande björndrömmar… Jag hoppas kunna byta ut dessa mot varandra. Eller helst slippa drömmar där jag tvingas fly från farliga djur.

Jag var alltså hemma en vecka för att närvara på bröllopsfest. Min nykterhet provocerade inte så mycket som jag förväntat mig. Det var mer en förundran över hur någon kan välja att ha en tråkig kväll istället för en rolig kväll. Någon frågade mig om jag tappat mitt ”driv” att supa. Och det var helt på pricken. Alkoholen är inte längre en del av mitt liv. Jag tänker dock mycket på alkohol, intresset finns kvar, men jag har inget behov av det längre. Drivet finns inte. Tidigare somrar har jag alltid tittat på arbetsschemat och räknat dagarna till nästa fylla. Ah, där har jag två dagar ledigt, då kan jag bli lite full på kvällen. Som att jag letade upp tillfällen där alkohol skulle kunna förekomma, sen var jag helt fokuserad på att ta mig igenom dagarna fram till det. Funderade kring inköp, längtade. Nu längtar jag till lediga dagar för att de är lediga dagar. Inte för att fyllemöjligheten är stor.

Det är en stor omställning. Från att ofta ha varit den som varit mest full till att vara helt nykter. Jag oroar mig en del för hur jag ska klara studentlivet och speciellt nollningen. Att falla tillbaka i gamla mönster är inte rätt och jag ska göra allt för att det inte ska bli så. Alkoholen är så tätt förknippat med mitt tidigare liv att jag enbart därför känner att jag vill avstå. Med tanke på att den här sommaren varit otroligt jobbig känner jag mig extra stark när jag klarar den utan att dricka. Jag har ju aldrig varit den som druckit i min ensamhet, bara tillsammans med andra, med förevändningen att jag gillar att ”umgås med folk”. Ärligt talat vet jag inte hur mycket av det som var ”umgås” och hur mycket som var ”bli full”.

Hur som helst så känner jag mig mer klartänkt än någonsin. Mer säker på mig själv. Det känns som jag får nya insikter varje dag. Från åldern 20 till 25 var de nya insikterna försvinnande få. Inga nya sätt att tänka kom för mig. Det var inte bättre förr.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s