Ett naturens skådespel

Idag är det exakt åtta år sedan jag tog körkort. Det firar jag med ett blogginlägg och svart te med åtta sockerbitar, eller motsvarande mängd strösocker. Det är kanske inte ett helt sunt beteende, då det händer att jag får ont i tänderna efter ett par koppar. Nu överdriver jag lite, men ni förstår min poäng. (Poängen är att det är mycket socker)

När jag klev ut på verandan igår tänkte jag, på fullt allvar, ”ett naturens skådespel”, för precis när jag kom ut tittade jag upp mot himlen och såg ett hundratal flyttfåglar flyga i V-formation. Ett naturens skådespel. Det bara kom till mig. Aldrig tänkt den tanken tidigare, åtminstone inte ordagrant. Har nog snarare tänkt ”det där var ju fint”, eller något annat mer talspråkligt (tankspråkligt?). Förresten har jag ingen aning om det var flyttfåglar eller fåglar som inte flyttar. Jag drömde att jag hade en kungsörn precis utanför huset som attackerade så fort jag öppnade dörren. Det var inte ett naturens skådespel, det var ren fasa. Mina mardrömmar har länge bestått av björnar, men nu kanske den trenden gått över till kungsörnar.

På tal om flytt, så har min flytt ner till Halmstad varit väldigt lyckad. Nu när jag bott här snart två månader är det på sin plats med en liten utvärdering tycker jag. Studierna går hur bra som helst hittills, inget program passar mig bättre än det här. Igår pratade vi om att ”så” ofta är ett onödigt ord i akademiska texter, men eftersom det här är ett blogginlägg SÅ väljer jag att ha kvar mitt ”så” i första meningen i det här stycket. Att få grotta ner sig i detaljer i språket är otroligt härligt. Ska det vara 40% eller 40 %? Behövs mellanslaget? Väldigt spännande tycker jag. Vilka ”och” är nödvändiga och vilka kan man stryka? Vad är satsradning och hur undviker man det? Jag har säkert ett par stycken i den här bloggen, men de finns endast för det estetiska värdet (säger vi).

Dessutom trivs jag väldigt bra i min stuga, mitt första helt egna boende. Precis lagom stort, och lagom långt bort från stan. Att bara ha ett eget kök är otroligt. Jag var och hälsade på i en studentkorridor för ett par veckor sedan, kaoset i köket var totalt. Det var ganska rent, men femton personer var där samtidigt. Jag klarar inte av det. Tror jag har svårt för stora grupper överlag, umgås helst i grupper om max tre personer inklusive mig själv. Lite som kungsörnen. Här kan ingen sno min tvätt heller, vilket verkar vara ett stort bekymmer i korridor. Jag tror de flest som tycker det är härligt med kollektivt boende egentligen inte tycker att det är särskilt härligt. Men man framstår som en härligare människa om man är konstant social. Samtidigt får man gärna vara kreativ i köket. Jag har inget emot sociala och kreativa människor, men det verkar gå inflation i dessa egenskaper nu. Jag tycker också om att träffa nya människor, men det måste vara på rätt villkor, jag måste kunna bestämma själv när det ska ske. Att varje gång man ska göra en kopp te, bli tvungen att föra ett haltande samtal om svensk kultur, eller något annat man inte har lust att prata om, med en tysk utbytesstudent vid namn Ralf, är en mardröm.

Jag har träffat en superfin tjej också. Också det väldigt spännande! Mer spännande än hur man kan eller bör använda ordet ”bara” i akademisk text. Hon fyller 31 år idag! Grattis! Jag får nog anledning att återkomma till henne mer i bloggen vad det lider.

Är inne på min tredje kopp te under detta inlägg, fast den här koppen är bara varmt vatten med ingefära och massa honung. Nästan varje gång jag tänker på te eller pratar om te, tänker jag på Kerstin Thorvalls böcker om Signe, där de är så fattiga att de dricker silverte, alltså bara hett vatten med mjölk eller grädde, och så tänker jag att jag har det bra. Lite banalt kanske. Eventuellt var det också hädelse att dricka riktigt te, inte så gudfruktigt. En annan scen i de böckerna kommer jag aldrig glömma är när de får tag på färska wienerbröd men kan inte äta dem färska, det vore att förhäva sig, man ska inte tro att man är någon, så de låter dem ligga ett par dagar tills de blir torra, sedan är det okej att äta dem.

Jag försöker hitta tillbaka till musiken, min före detta musiksmak, som försvunnit och ersatts med ingenting. På grund av den rådande ekonomiska situationen har jag inte råd med Spotify premium och är förvisad till Youtube. Det värsta med det är att jag ibland, av ren vana, scrollar ner och läser kommentarer. Och lyssnar man på psykedelisk musik (Shpongle), så är kommentarerna alltid oerhört störande. Vet inte om jag får skylla mig själv här, lyssnarskaran kanske är så här. Jag syftar på alla kommentarer om vilka droger de tar samtidigt som de lyssnar på videon, och där de mellan raderna tycker sig vara otroligt coola. Någon form av ”humble brag”. Oerhört provocerande men inte på ett glatt vis. Musiken är helt fantastisk, men mina medlyssnare verkar vara motsatsen.

Just det. Körkort var det jag började med. Har man sagt A får man säga B-körkort. HAHA. Trots att jag som sagt haft körkort i åtta år tycker jag det är lite jobbigt att köra. Speciellt om jag ska till nya platser eller större städer. Eller egentligen städer överlag, motorvägar gillar jag inte heller. Det känns alltid som att jag ska köra fel riktning på en motorväg, och att det är omöjligt att vända. Jag blev, genom uteslutningsmetoden, utsedd till förare när vi besökte bokmässan för två veckor sedan. Resan innehöll alla de ingredienser med bilkörande jag inte gillar, nämligen ny plats, motorväg och storstad. Jag var alltså måttligt peppad på själva körandet. Men det gick bra! Körde fel och hittade ändå rätt! Vi hade ställt in gps:en på den adress där bokmässan hölls, inte på parkeringsplatsen. Det är en lärdom man kan dra av detta: Sätt gps:en rätt. Jag grips lätt av panik när jag inte vet exakt vart jag ska köra och följde alltså inte gps-kvinnans röst, och hittade till parkeringen istället. Perfekt! En stund kände jag samma panik som Sofie när hon körde till Arvikafestivalen 2010. Vi hade hundra meter kvar och det spöregnade, det var lite oklart exakt var vi skulle åka för att parkera. Hon stannade och vägrade köra, tvingade ut mig i regnet, så fick jag avverka den sista minten körning.

 

 

 

Annonser

En reaktion på ”Ett naturens skådespel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s