En man som heter Gustav läser en bok som heter En man som heter Ove.

Promenad i skogen och dejtingprogram

Kroppslig ångest var temat för gårdagen. Eller åtminstone stress. Den typen av psykisk ohälsa som faktiskt botas av fysisk aktivitet. Den brukliga förskrivningen av ”promenad i skogen” är inte alltid så dum. Men istället för att ta mig ut satt jag alltså kvar hemma vid datorn hela dagen. Inte alls genomtänkt. Om man, som jag, försöker leva efter devisen ”man ska göra det man mår bra av”,  misslyckades det kapitalt. När något så jobbigt som oro och stress botas av något så lätt och roligt som ett spinningpass, så känns det ännu värre att jag inte bara gjorde det tidigare. Jag tog bussen ner till högskolan och rev av ett spinningpass, det kanske mest välbehövliga träningspasset på flera år. Lättnaden var enorm efteråt. Spänningarna släppte. På morgonen hade jag, helt allvarligt, gått runt i lägenheten, och då ska ni veta att min lägenhet inte är något man ”går runt” i, antalet kvadratmeter förhindrar det redan innan man satt igång. Jag gjorde alltså något som var fysiskt omöjligt. Min hjärna fungerade normalt ändå, men kroppen löd inte. Det är knappt ens möjligt att ”vanka av och an” härinne.

Värre än så här verkar dock inte min psykiska ohälsa verka. Därför kan jag inte heller kalla bloggen för ”en blogg om psykisk ohälsa”. Jag tror, utan att ha minsta kännedom om ämnet, att de som på riktigt lider av psykisk ohälsa , är trött på folk som tjafsar om ”promenader i skogen”. Men att det kanske hjälper en bit på (skogs)vägen. Jag har ingen aning.

Jag satt alltså vid datorn hela dagen. Råkade komma över en serie på TV4 play som heter ”Singelliv”. En serie som inte gjorde min dag bättre, snarare tvärtom. Ändå fortsatte jag att plöja avsnitt efter avsnitt. Sex singlar filmar ”allt” som händer under en hel sommar, när de ska försöka hitta kärleken. De dejtar och super. Mest super faktiskt. Vet inte hur den castingansvariga tänkte, men varför har alla singlar i princip samma personlighet? Alla har samma tillvägagångssätt att hitta kärleken. Nämligen att gå ut på krogen i Stockholm, Cannes, Visby eller någon annan partystad. Det är fascinerande att alla vet precis vad de vill, men ingen har reflekterat över det bästa sättet att nå dit. Om du vill ha en man med djup så kanske inte stockholmsveckan på Gotland är den bästa platsen för ändamålet? Speciellt om du först slagit fast att det är omöjligt att hitta en stockholmare med det djup som du söker. För det första så tror jag inte att stockholmare är mer ytliga än folk i andra städer. För det andra så framstår du genom hela programmet själv som väldigt ytlig. Men det kan ha att göra med att de bitar som väljs ut är de som ska locka flest tittare. Självreflektion lockar inte lika mycket som gratis champagne i ett tält i Visby. Jag hoppas hon hittar den hon söker, trots att möjligheterna verkar små. Det gäller förresten alla i programmet. Det bästa är att man (jag) känner mig så mogen när jag ser det. Inte bara för att jag är förhållandevis nykter utan också för att jag helt enkelt inte är 19 år. På många sätt är det ju hemskt att vara 19 år och ingen av singlarna verkar heller må bra.

Det är först på senare år när jag själv hittat kärleken på olika håll som jag klarat av att se sådana här program. Tidigare har det varit omöjligt. Relationer har inte varit något som angått mig. Inte för att jag inte varit intresserad. Mer som en skyddsmekanism, om jag förnekar att kärleksrelationer finns, så kan jag ju inte ha en. Då är det inte märkligt att jag inte hade en från det att jag var 18 till 25. Nu när jag är nyförälskad och hittat världens finaste tjej, känns det nästan bra att kolla på dejtingprogram, att se andra ha samma problem som jag själv haft i många år. De ofattbart stela dejterna i Tro, hopp och kärlek följer jag med skräckblandad förtjusning. En av prästerna tar fram Bibelspelet och inte för en sekund inser att båda hans dejter hellre hängt på korset än fortsatt spela en minut till. Klassiska tv-ögonblick skapas. Jag, som älskar frågespel, hade hellre gått genom öknen i 40 år, än att spela en runda av Bibelspelet. Däremot så har just frågespel fungerat bra för mig i dejtingsammanhang tidigare. Något jag först senare har reflekterat över. Kanske för att det är ett sammanhang där jag har gott självförtroende. Men man bör också kunna känna in omgivningen och fråga sig om motparten har lika roligt som en själv.

Jag såg Bonde söker (sin) fru häromdagen också. Bönderna verkar ha en sundare inställning till giftermål än tidigare nämnda präster. Linda Lindorff verkar dock besitta den självinsikt deltagarna i Singelliv saknar, för varje gång hon dyker upp i bild säger hon något i stil med ”här kommer jag och stör!”. En väldigt avväpnande fras. Tänk om man var tvungen att yttra den varje gång man steg in i ett rum. Självkänslan skulle till slut var borta. Jag tycker inte man ska utgå från att man stör. Istället skulle jag vilja lansera uttrycket ”här kommer jag och tillför!”. Då kanske man skulle känna att man faktiskt tillförde något även om det inte var så. Till en början skulle man med frasen först framstå som något sinnesförvirrad. Men efter en tid skulle den sprida sig. Alla skulle känna sig delaktiga i samtal. Ingen skulle känna sig underlägsen eller undergiven.

En man som heter Ove

Jag har som sista bokläsare i Sverige försökt mig på En man som heter Ove. Jag skriver ”försökt mig på” för att det är högst osäkert om jag kommer ta mig genom hela. Vet inte om jag är onödigt hård eller kritisk, men har en del anmärkningar. Den första och största nackdelen jag ser är att den är förutsägbar som en öppen bok (eller bättre liknelse). Jag vet, efter 173 lästa sidor, hur den kommer sluta, och en del händelser på väg dit, och det beror inte på att jag sett filmen, för det har jag inte. Han kommer mjukna mer och mer, inse vad som är viktigt i livet. Och det är inte att kroken i taket ska sitta precis i mitten. Katten kommer flytta in hos honom permanent. Han kommer bli vän med Rune, kanske till och med medverka på dennes begravning. Ove kommer acceptera andra bilar än Saab.

Jag har insett hur svårt det måste vara att skriva en bok. Språket lämpar sig bra i korta blogginlägg, men i en hel bok blir det väldigt tröttsamt, åtminstone för mig. Överanvändandet av egennamnet Ove är påfrestande:

Ove tittar på katten. Katten tittar på Ove. Ove tycker inte om katter. Och katter tycker inte om Ove. Det vet Ove. Inte ens Ernest tycker om Ove, och Ove tycker inte alls om Ernest, och då var Ernest ändå den katt som Ove hade tyckt minst illa om av alla katter han någonsin träffat.

Korta meningar som dessutom alla innehåller ordet ”Ove” gör att texten blir otroligt tjatig. Jag vet att det är en medveten stil av författaren, men det gör det inte mindre jobbigt att läsa. Vi vet att mannen heter Ove. Ingen av karaktärerna är särskilt intressant egentligen, ingen överraskar. Att Sonjas pappa är en äldre version av Ove gjorde att jag nästan la ner boken för gott. Var han tvungen att bo ute i en stuga och prata norrländsk dialekt? Var han tvungen att aldrig le? Att vara lika butter och onåbar som Ove? Och vad i hela friden är det Sonja ser hos Ove? Det är kanske det mest obegripliga i hela boken. Jag håller med hennes vänner som är så tveksamt inställda. Nu har jag som sagt bara läst 173 sidor, men det eftersom man får följa honom från det att han är ungdom till han är 59, inser jag att han gjort noll framsteg i den personliga utvecklingen. Hur är det möjligt? Att leva i 40 år med Ove är som att gå genom den tidigare nämnda öken i samma antal år. Inser hon inte att hon kastar bort sitt liv? Att leva med en man som aldrig ler verkar för mig vara den värsta mardrömmen man kan råka ut för.

En skrivteknisk detalj jag noterade som bör noteras är underhållandet av information från författaren. I början av boken antyds det att frun är död, långt innan det blir helt uppenbart. Frun talar ändå i presens. Oves fru brukar alltid flina retfullt och säga att han är den enda hon känner som på en begravning hellre är mannen som ligger i kistan än den som åker dit i färdtjänst. Ove kokar kaffe åt sin fru, som väl är död? Jag antar att det ska visa att Ove fortfarande beter sig som att hon lever och varje dag gör en extra kopp kaffe på morgonen av ren vana. Eller? Har jag missat nåt?! Han skriver det i samband med att Ove står och pratar med gravstenen och sparkar i den frusna jorden. Kanske vill författaren att det ska komma som en liten ”chock” att frun faktiskt är död och inte bara gjort det hon borde, lämnat honom för länge sedan?

Som läsare vill man inte att författaren ska underhålla information som är självklart för huvudpersonen, man känner sig lurad. Deckare är ett bra exempel på detta. Som läsare ska man veta mer än huvudpersonen, det intressanta och förhoppningsvis spännande, ligger i hur huvudpersonen får reda på det man redan vet eller anar. Man vill ligga steget före. Inte steget efter. Visst får man komma med antydningar också, men då ska det vara om något som inte huvudpersonen heller är helt på det klara med. Samma fenomen återkommer senare när det antyds att en rullstol använts i huset.

Liknelser finns det gott om i boken. En del roliga, en del forcerade. Tyvärr känns de flesta som att de inte kommer från Oves hjärna.  Att Ove skulle tänka att några personer ser ut som ”pandor på valium” känns osannolikt. Om inte Ove är en mer komplex karaktär än jag tror?

Är det värt att läsa klart den? Just nu är det mer spännande att läsa klart första delen av Min kamp, trots att jag redan läst den en gång.

Varning i Viksjö

Jag har ju gjort comeback i Facebook. Det finns många för- och nackdelar med det givetvis. Alltså Facebook, inte mitt medlemskap, det har bara med mig personligen att göra. Av någon anledning rekommenderade Facebook mig att gå med i gruppen Varning i Viksjö. Jag vet inte ens var det ligger. Men det är en grannsamverkansgrupp där man hjälper varandra med att ”rapportera konstigheter och konstiga filurer”. Gränsen mellan grannsamverkan, lynchmobb och paranoia är hårfin. Jag kan heller inte tänka mig en bättre plats att sprida rykten och skapa obefogad rädsla. Läser man inläggen där verkar hela samhället vara i förfall. ”Filurer” överallt. En vit skåpbil kör sakta genom ett bostadsområde. Solklart fall av rånförberedelse. Man kan också tänka sig att den kör sakta just därför att det är ett bostadsområde och hastighetsbegränsningen är 30 km/h.

Men det kan finnas fördelar med grannsamverkansgrupperna också. Men det orkar jag inte spekulera mer om just nu…

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s