Månad: april 2017

Presidentens hatt

Presidentens hatt av Antoine Laurain är en väldigt fransk bok. Boken har – som väldigt många andra böcker – Eiffeltornet på framsidan. Det kan vara det vanligaste omslaget i litteraturhistorien. Inget symboliserar Frankrike som det. Och inget symboliserar litteraturen som Frankrike.

Presidenten glömmer sin hatt på ett brasserie (Viktigt! Det är inte en restaurang, utan ett brasserie). Den franska titeln Le Chapeau de Mitterand avslöjar redan i titeln vem det handlar om. Men för de svenska läsarna hade det nog varit överkurs; Mitterands hatt hade, som titel beaktat, inte fungerat.

Bordsgrannen på brasseriet får ett infall och tar helt sonika med sig hatten. Detta blir startskottet till en rad livsavgörande händelser för de nya bärarna av hatten. Hatten visar sig ha mystiska egenskaper; bäraren får självförtroende, fattar viktiga beslut, de blir personlighetsförändrade. Tyvärr tycks hatten försvinna hela tiden. Läsaren får följa fyra olika människor som – genom stöld eller slump – kommer över hatten.

Min favorit är aristokraten som förväxlar sin hatt med presidentens och därmed blir socialist. Han försvarar Mitterand på en middagsbjudning med sina ”vänner”. Han blir utfryst ur gemenskapen. Han bestämmer sig för att sälja några lägenheter för att kunna köpa konst som han egentligen borde avsky (Jean-Michel Basquiat):

basquiat 20170428_132250

Daniel, den första som får fatt i hatten, har ett möte med högste chefen Desmoine på företaget. Ett möte han med hattens hjälp lyckats ordna.

Daniel nickade med munnen full, för att ge tecken på att han förstod. Desmoine hällde upp en ny kopp åt honom.

– Kaffe är viktigt, tillade han, Balzac drack flera liter kaffe, du har väl läst Balzac, förstås.

– Självklart, sa Daniel, som aldrig hade läst Balzac.

Det här är ett exempel på den utmärkta humorn i boken. Den är full av härlig ironi, och förmodligen en del intertextualitet som går mig helt förbi. Det är så många namns som nämns att man nästan borde sitta med telefonen och googla, om det inte stört rytmen i läsningen. Gamla politiker, programledare och radiopratare flyger förbi och det skämtas om vem som läser vilken dagstidning.

En finfin bok alltså. Den tar inte sig själv på så stort allvar. Det är roligare att driva med de som namedroppar Balzac än att faktiskt själv göra det. Boken har dessutom en rolig twist.

Nu ska jag dricka flera liter kaffe.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

20170422_155530

Som ni säkert listat är det en excentriker vi har att göra med i den här boken. Att prata med sig själv är förmodligen det vanligaste tecknet på psykisk instabilitet. I alla fall om man får tro populärkulturen. Det kanske även gäller i det verkliga livet. I min lilla stad finns en man som mjauar offentligt.

Guylain Vignolles (för oss som inte kan franska försvinner det roliga i namnet; om man kastar om några stavelser så kan man få Vilain Guignol ”ful pajas”) heter huvudpersonen – Mannen som läste högt på 6.27-tåget. Han jobbar på en svintrist industri där de makulerar böcker. Han opererar ett stort monster till maskin som trasar sönder böcker till oigenkännlighet.

Av någon anledning läser han högt varje dag på tåget. Lösa blad han räddat ur tidigare nämnda maskin. Helt slumpvisa små texter får pendlarna ta del av varje dag. En dag hittar han en USB-sticka (om bara några år kommer USB-stickan vara en tidsmarkör av guds nåde) på tåget som han tar med hem för att undersöka närmare.  På den hittar han inte mindre än 72 dokument; en dagbok, skrivet av en viss Julie, toalettvakt på ett köpcentrum. Som den excentriker han är, faller han givetvis för Julie, och bestämmer sig för att leta upp henne, med hjälp av ledtrådarna han finner i de 72 dokumenten.

Boken har sina bra sidor. Ganska många faktiskt. Jean-Paul Didierlaurent – franskare namn får man leta efter – skriver lätt och ledigt. Inga konstigheter. Dagboksanteckningarna är som små noveller; väldigt härligt att läsa. MEN.

Hur många typiska karaktärsdrag (och karaktärer) kan man få plats med i en så kort bok? Vignolles bor själv och pratar med sin guldfisk, har en dålig relation med sin mor, har en fet och dryg chef som bara skriker, han är trött på livet. Han äter samma frukost varje dag. Jag utgår från att han är oskuld. Han träffar två söta små damer som hela tiden glömmer bort vad han heter; inte på ett demens-sätt utan på ett lite roligt sätt. Hans bästa kompis pratar bara i vers.

Trots detta plöjde jag boken på tre dagar. Vill man ha lite mys, lite Frankrike, lite förväntad excentricitet så har man hittat rätt.