Presidentens hatt

Presidentens hatt av Antoine Laurain är en väldigt fransk bok. Boken har – som väldigt många andra böcker – Eiffeltornet på framsidan. Det kan vara det vanligaste omslaget i litteraturhistorien. Inget symboliserar Frankrike som det. Och inget symboliserar litteraturen som Frankrike.

Presidenten glömmer sin hatt på ett brasserie (Viktigt! Det är inte en restaurang, utan ett brasserie). Den franska titeln Le Chapeau de Mitterand avslöjar redan i titeln vem det handlar om. Men för de svenska läsarna hade det nog varit överkurs; Mitterands hatt hade, som titel beaktat, inte fungerat.

Bordsgrannen på brasseriet får ett infall och tar helt sonika med sig hatten. Detta blir startskottet till en rad livsavgörande händelser för de nya bärarna av hatten. Hatten visar sig ha mystiska egenskaper; bäraren får självförtroende, fattar viktiga beslut, de blir personlighetsförändrade. Tyvärr tycks hatten försvinna hela tiden. Läsaren får följa fyra olika människor som – genom stöld eller slump – kommer över hatten.

Min favorit är aristokraten som förväxlar sin hatt med presidentens och därmed blir socialist. Han försvarar Mitterand på en middagsbjudning med sina ”vänner”. Han blir utfryst ur gemenskapen. Han bestämmer sig för att sälja några lägenheter för att kunna köpa konst som han egentligen borde avsky (Jean-Michel Basquiat):

basquiat 20170428_132250

Daniel, den första som får fatt i hatten, har ett möte med högste chefen Desmoine på företaget. Ett möte han med hattens hjälp lyckats ordna.

Daniel nickade med munnen full, för att ge tecken på att han förstod. Desmoine hällde upp en ny kopp åt honom.

– Kaffe är viktigt, tillade han, Balzac drack flera liter kaffe, du har väl läst Balzac, förstås.

– Självklart, sa Daniel, som aldrig hade läst Balzac.

Det här är ett exempel på den utmärkta humorn i boken. Den är full av härlig ironi, och förmodligen en del intertextualitet som går mig helt förbi. Det är så många namns som nämns att man nästan borde sitta med telefonen och googla, om det inte stört rytmen i läsningen. Gamla politiker, programledare och radiopratare flyger förbi och det skämtas om vem som läser vilken dagstidning.

En finfin bok alltså. Den tar inte sig själv på så stort allvar. Det är roligare att driva med de som namedroppar Balzac än att faktiskt själv göra det. Boken har dessutom en rolig twist.

Nu ska jag dricka flera liter kaffe.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s