Kategori: Bokrecensioner

Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser

Det grovmaskiga nätet är den första svenska deckaren jag läst på många år. Det är också den första delen av tio i sviten om kommissarie Van Veeteren i den fiktiva staden Maardam.

På sommaren ska man ju läsare deckare. Är det för att det anses som slöläsning? Att man inte riktigt ska behöva engagera sig i böckerna för att ens hjärnkapacitet är nedsatt av värmen? Man tar sig igenom dem även om de inte håller högsta klass. För mig känns det som att jag upptäckt en ny genre, eftersom jag hållit mig borta så länge. Faktiskt sedan jag läste någon Läckberg som inte riktigt höll måttet. Men som tur är finns det många andra. Däribland Håkan Nesser. Sedan jag läste den fantastiska Levande och döda i Winsford av honom har jag velat läsa flera, men inte gjort slag i saken. Så när jag hittade den första delen av Van Veeteren-serien på Myrorna så slog jag till. Mitt ordningssinne klarar inte av att börja mitt i en serie, även om delarna är fristående.

Gymnasieläraren Mitter vaknar upp i sin lägenhet efter en rejäl fylla. Han har glömt bort sitt namn. Han har inget som helst minne av gårdagen. Bakfull och jävlig lyckas han ta sig upp och ska gå på toa men upptäcker att det är låst. Han bryter sig in med en skruvmejsel och hittar sin fru, Eva Ringmar, drunknad i badkaret.

Van Veeteren är säker på vem mördaren är i 19 fall av 20. Det här är ett av de 20 där han är osäker, trots det blir Mitter blir häktad och senare dömd för dråp, och läggs in på psyket. När han i sin tur blir mördad där, så förstår Van Veeteren att de tagit fel person, och att de nu har att göra med en seriemördare.

Boken består till stora delar av dialoger. Många förhör mellan Van Veeteren och misstänkta och andra som stått nära det första mordoffret Eva Ringmar. Och just dialogerna är det bästa med boken, väldigt rappa och fyndiga. Jag skrattade högt många gånger när jag plöjde boken på två dagar. En hemsk bakgrundshistoria målas upp och som slutligen fäller seriemördaren. Allt går i ett rasande tempo. Kanske lite för snabbt ibland. Som läsare hinner man knappt dras med i historien förrän den är över. Och slutet var inte helt i min smak heller. Ändå en bra start på serien och jag ser fram emot att läsa fler. Och jag har förhoppningsvis minst femtio somrar kvar i mitt liv.

Annonser

Det är något som inte stämmer – Martina Haag

”Vad läser du nu?”
”Martina Haag”
”Läser du sånt?!”

Jag har på senare tid helt gått på känsla när jag valt bok. Inte på författaren och hur välkänt namn denne har. När jag handlat på second hand har jag inte köpt det jag normalt köper. Jag försöker ha ett öppet sinne och köpa de böcker jag faktiskt kommer att läsa. Inte de jag tycker att jag borde läsa av en eller annan anledning. Således valde jag bort Röde Orm av Frans G Bengtsson. Klassikernas klassiker, för att jag troligen inte skulle ta mig igenom den. Någon gång kanske jag gör det. Men definitivt inte den här sommaren. Umberto Eco, Roberto Bolano och Stefan Zweig får också vänta. Det blir deras tur när jag känner för det. Böckerna finns ju trots allt kvar. Och jag har ingen press på mig att läsa mer ”avancerade” eller ”ambitiösa” böcker än jag själv vill.

Så ja, tydligen läser jag sånt. Ibland. Exakt vad som ryms inom ”sånt” vet jag inte. Småfnissiga relationsromaner som man förknippar med Martina Haag? Kvinnliga författare? Relationsböcker överlag? Jag vet inte. Jag såg boken på snabblånshyllan på biblioteket och den talade till mig. Det fina rödrutiga flanellomslaget. Jag blev lite imponerad när jag såg henne i Skavlan när boken släpptes. Hon sa mycket vettigt, och hade inga färdigt uttänkta svar. Det kändes ärligt på något sätt. Jag tänkte att boken skulle vara lika härligt utlämnande och öppen som hon själv var under intervjun. På ett sätt är den också det, men jag har ett par invändningar.

Det är något som inte stämmer handlar om Petra och Anders som är bokens motsvarigheter till verklighetens Martina och Erik. De har varit gifta i femton år, men under det senaste året har Petra börjat misstänka att Anders är otrogen. Hon hittar små tecken på att allt inte står rätt till. Hon hittar en ljusstake i sovrummet på deras lantställe där Anders tillbringat tid ensam de senaste månaderna. Men ingen tänder väl ljus ensam i sovrummet? Speciellt inte Anders som aldrig ens har vikt en servett för att höja stämningen vid en middag. Tanken gnager i henne. Har han hittat en annan kvinna?

Petra gör allt för att vara en god hustru. Hon tar hand om barnen på morgonen, diskar, gör sig fin. Allt för att rädda äktenskapet som är på väg snabbt utför. De går i parterapi men Anders verkar inte alls intresserad av att försöka rädda något. Han har mentalt (och fysiskt) redan gått vidare. Petra blir allt mer desperat för att få svar från Anders. Hur vill han ha det? Till slut går det så långt att hon hackar sig in på hans mejl (med det lite för uppenbara lösenordet) och får där svaret svart på vitt. Anders är otrogen med tv-kollegan Klara Boman (Lotta Lundgren). Hur kan han göra så här mot sin familj? Petra blir givetvis förkrossad, medan Anders redan tycks ha kommit över deras gemensamma liv.

Den första, och största, invändningen jag har är hur boken är berättad. Den är uppdelad i två olika delar. Den ena utspelar sig i en fjällstuga, där författaren själv sitter och skriver den andra delen av boken, som alltså är själva handlingen som jag beskrivit ovan. Petra har anmält sig frivillig som stugvärd för STF (Svenska Turistföreningen) i Sarek nationalpark, för att komma i väg från allt ett par veckor, ha tid för sig själv, och skriva boken om det kraschade äktenskapet. Det är härligt med fjällandskap, och STF får en del fin reklam här, om man väljer att vara lite cynisk, och som gammal STF-medarbetare tycker jag de är värda det. Hon möter några mer eller mindre knasiga turister, men den mesta tiden är hon ensam med sin katt, skriver på sin bok, och reflekterar över relationen och försöker komma till rätta med sina tankar och sitt liv.

Problemet med fjälldelen av boken är att den inte tillför något. Det känns som en helt onödig del, som utfyllnad för att få ihop det till en fullängdsbok. Jag bläddrade alltid fram för att se hur många sidor det var till nästa intressanta del, den som utspelar sig i dåtid. Och som väl är det väsentliga, anledningen till att man läser boken. Att en så kort bok består, enligt mig, till hälften av utfyllnad är inte rimligt, och det drar ner de bitar som faktiskt är bra.

Språket är väldigt lätt och allt står i klartext. Den är väldigt snabbläst. Jag läste ut den samma dag som jag lånade den, och hade alltså i teorin hunnit läsa den 14 gånger innan jag skulle bli tvungen att lämna tillbaka den. Jag brukar förespråka att språket är klart och tydligt. När budskapet når fram utan massa krusiduller eller onödig information. Men det blir nästan för lätt och övertydligt här, det finns inga undertexter, ingenting står mellan raderna. Om inte jag totalt missat det, för det som står mellan raderna kanske står mellan raderna för att det ska vara svårt att hitta. Jag tror problemet för mig blir när hon försöker förklara känslorna istället för att låta läsaren förstå känslorna.

Humorn är ett annat område som jag hade lite svårt för. Jag ser var den finns, men jag tycker inte det är särskilt kul. Den uppstår mest i mötet mellan Petra och turisterna i fjällstugan, men det är något som inte stämmer. Det blir lite som att se en ståuppare misslyckas, man vill inte att det sker, för det blir jobbigt för alla inblandade. Men jag förstår om andra läsare uppskattar humorn. Det kanske inte är min kopp pulversoppa, helt enkelt.

Jag ska medge att jag delvis läste boken för att jag och Petra är lite i samma situation. Det är dock mycket värre för henne, jag blev aldrig bedragen så klart, och vi har inga barn eller hus som försvårar saken ytterligare, men likväl blev jag lämnad av den jag älskade mest av alla. Min tanke var att det skulle kännas bättre för mig om jag läser hur illa det är för andra i liknande situation och att man trots allt kan ta sig vidare, hur jävligt det än känns i stunden. På den fronten lyckades boken bra för min del. Man har rätt att vara arg och ledsen, men att det så småningom blir lättare. Man går vidare i livet. Även om boken slutade med ensamhet och hopplöshet, så känns det ändå som att jag får med mig något positivt från den.

Tyvärr griper den aldrig riktigt tag om mig. Och jag kommer förmodligen inte tänka på den så mycket i efterhand. Den blir mest ett ”jaha”. Hennes beskrivningar av hur det är att bli lämnad, övergiven, sviken är det bästa med boken. Men jag bryr mig inte riktigt. Det kan bero på formen till viss del. Jag hade hellre läst en rakt igenom självbiografisk bok istället, för jag känner empati med Martina, men känner nästan ingenting för Petra i fjällen.