Presidentens hatt

Presidentens hatt av Antoine Laurain är en väldigt fransk bok. Boken har – som väldigt många andra böcker – Eiffeltornet på framsidan. Det kan vara det vanligaste omslaget i litteraturhistorien. Inget symboliserar Frankrike som det. Och inget symboliserar litteraturen som Frankrike.

Presidenten glömmer sin hatt på ett brasserie (Viktigt! Det är inte en restaurang, utan ett brasserie). Den franska titeln Le Chapeau de Mitterand avslöjar redan i titeln vem det handlar om. Men för de svenska läsarna hade det nog varit överkurs; Mitterands hatt hade, som titel beaktat, inte fungerat.

Bordsgrannen på brasseriet får ett infall och tar helt sonika med sig hatten. Detta blir startskottet till en rad livsavgörande händelser för de nya bärarna av hatten. Hatten visar sig ha mystiska egenskaper; bäraren får självförtroende, fattar viktiga beslut, de blir personlighetsförändrade. Tyvärr tycks hatten försvinna hela tiden. Läsaren får följa fyra olika människor som – genom stöld eller slump – kommer över hatten.

Min favorit är aristokraten som förväxlar sin hatt med presidentens och därmed blir socialist. Han försvarar Mitterand på en middagsbjudning med sina ”vänner”. Han blir utfryst ur gemenskapen. Han bestämmer sig för att sälja några lägenheter för att kunna köpa konst som han egentligen borde avsky (Jean-Michel Basquiat):

basquiat 20170428_132250

Daniel, den första som får fatt i hatten, har ett möte med högste chefen Desmoine på företaget. Ett möte han med hattens hjälp lyckats ordna.

Daniel nickade med munnen full, för att ge tecken på att han förstod. Desmoine hällde upp en ny kopp åt honom.

– Kaffe är viktigt, tillade han, Balzac drack flera liter kaffe, du har väl läst Balzac, förstås.

– Självklart, sa Daniel, som aldrig hade läst Balzac.

Det här är ett exempel på den utmärkta humorn i boken. Den är full av härlig ironi, och förmodligen en del intertextualitet som går mig helt förbi. Det är så många namns som nämns att man nästan borde sitta med telefonen och googla, om det inte stört rytmen i läsningen. Gamla politiker, programledare och radiopratare flyger förbi och det skämtas om vem som läser vilken dagstidning.

En finfin bok alltså. Den tar inte sig själv på så stort allvar. Det är roligare att driva med de som namedroppar Balzac än att faktiskt själv göra det. Boken har dessutom en rolig twist.

Nu ska jag dricka flera liter kaffe.

Annonser

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

20170422_155530

Som ni säkert listat är det en excentriker vi har att göra med i den här boken. Att prata med sig själv är förmodligen det vanligaste tecknet på psykisk instabilitet. I alla fall om man får tro populärkulturen. Det kanske även gäller i det verkliga livet. I min lilla stad finns en man som mjauar offentligt.

Guylain Vignolles (för oss som inte kan franska försvinner det roliga i namnet; om man kastar om några stavelser så kan man få Vilain Guignol ”ful pajas”) heter huvudpersonen – Mannen som läste högt på 6.27-tåget. Han jobbar på en svintrist industri där de makulerar böcker. Han opererar ett stort monster till maskin som trasar sönder böcker till oigenkännlighet.

Av någon anledning läser han högt varje dag på tåget. Lösa blad han räddat ur tidigare nämnda maskin. Helt slumpvisa små texter får pendlarna ta del av varje dag. En dag hittar han en USB-sticka (om bara några år kommer USB-stickan vara en tidsmarkör av guds nåde) på tåget som han tar med hem för att undersöka närmare.  På den hittar han inte mindre än 72 dokument; en dagbok, skrivet av en viss Julie, toalettvakt på ett köpcentrum. Som den excentriker han är, faller han givetvis för Julie, och bestämmer sig för att leta upp henne, med hjälp av ledtrådarna han finner i de 72 dokumenten.

Boken har sina bra sidor. Ganska många faktiskt. Jean-Paul Didierlaurent – franskare namn får man leta efter – skriver lätt och ledigt. Inga konstigheter. Dagboksanteckningarna är som små noveller; väldigt härligt att läsa. MEN.

Hur många typiska karaktärsdrag (och karaktärer) kan man få plats med i en så kort bok? Vignolles bor själv och pratar med sin guldfisk, har en dålig relation med sin mor, har en fet och dryg chef som bara skriker, han är trött på livet. Han äter samma frukost varje dag. Jag utgår från att han är oskuld. Han träffar två söta små damer som hela tiden glömmer bort vad han heter; inte på ett demens-sätt utan på ett lite roligt sätt. Hans bästa kompis pratar bara i vers.

Trots detta plöjde jag boken på tre dagar. Vill man ha lite mys, lite Frankrike, lite förväntad excentricitet så har man hittat rätt.

En man som heter Gustav läser en bok som heter En man som heter Ove.

Promenad i skogen och dejtingprogram

Kroppslig ångest var temat för gårdagen. Eller åtminstone stress. Den typen av psykisk ohälsa som faktiskt botas av fysisk aktivitet. Den brukliga förskrivningen av ”promenad i skogen” är inte alltid så dum. Men istället för att ta mig ut satt jag alltså kvar hemma vid datorn hela dagen. Inte alls genomtänkt. Om man, som jag, försöker leva efter devisen ”man ska göra det man mår bra av”,  misslyckades det kapitalt. När något så jobbigt som oro och stress botas av något så lätt och roligt som ett spinningpass, så känns det ännu värre att jag inte bara gjorde det tidigare. Jag tog bussen ner till högskolan och rev av ett spinningpass, det kanske mest välbehövliga träningspasset på flera år. Lättnaden var enorm efteråt. Spänningarna släppte. På morgonen hade jag, helt allvarligt, gått runt i lägenheten, och då ska ni veta att min lägenhet inte är något man ”går runt” i, antalet kvadratmeter förhindrar det redan innan man satt igång. Jag gjorde alltså något som var fysiskt omöjligt. Min hjärna fungerade normalt ändå, men kroppen löd inte. Det är knappt ens möjligt att ”vanka av och an” härinne.

Värre än så här verkar dock inte min psykiska ohälsa verka. Därför kan jag inte heller kalla bloggen för ”en blogg om psykisk ohälsa”. Jag tror, utan att ha minsta kännedom om ämnet, att de som på riktigt lider av psykisk ohälsa , är trött på folk som tjafsar om ”promenader i skogen”. Men att det kanske hjälper en bit på (skogs)vägen. Jag har ingen aning.

Jag satt alltså vid datorn hela dagen. Råkade komma över en serie på TV4 play som heter ”Singelliv”. En serie som inte gjorde min dag bättre, snarare tvärtom. Ändå fortsatte jag att plöja avsnitt efter avsnitt. Sex singlar filmar ”allt” som händer under en hel sommar, när de ska försöka hitta kärleken. De dejtar och super. Mest super faktiskt. Vet inte hur den castingansvariga tänkte, men varför har alla singlar i princip samma personlighet? Alla har samma tillvägagångssätt att hitta kärleken. Nämligen att gå ut på krogen i Stockholm, Cannes, Visby eller någon annan partystad. Det är fascinerande att alla vet precis vad de vill, men ingen har reflekterat över det bästa sättet att nå dit. Om du vill ha en man med djup så kanske inte stockholmsveckan på Gotland är den bästa platsen för ändamålet? Speciellt om du först slagit fast att det är omöjligt att hitta en stockholmare med det djup som du söker. För det första så tror jag inte att stockholmare är mer ytliga än folk i andra städer. För det andra så framstår du genom hela programmet själv som väldigt ytlig. Men det kan ha att göra med att de bitar som väljs ut är de som ska locka flest tittare. Självreflektion lockar inte lika mycket som gratis champagne i ett tält i Visby. Jag hoppas hon hittar den hon söker, trots att möjligheterna verkar små. Det gäller förresten alla i programmet. Det bästa är att man (jag) känner mig så mogen när jag ser det. Inte bara för att jag är förhållandevis nykter utan också för att jag helt enkelt inte är 19 år. På många sätt är det ju hemskt att vara 19 år och ingen av singlarna verkar heller må bra.

Det är först på senare år när jag själv hittat kärleken på olika håll som jag klarat av att se sådana här program. Tidigare har det varit omöjligt. Relationer har inte varit något som angått mig. Inte för att jag inte varit intresserad. Mer som en skyddsmekanism, om jag förnekar att kärleksrelationer finns, så kan jag ju inte ha en. Då är det inte märkligt att jag inte hade en från det att jag var 18 till 25. Nu när jag är nyförälskad och hittat världens finaste tjej, känns det nästan bra att kolla på dejtingprogram, att se andra ha samma problem som jag själv haft i många år. De ofattbart stela dejterna i Tro, hopp och kärlek följer jag med skräckblandad förtjusning. En av prästerna tar fram Bibelspelet och inte för en sekund inser att båda hans dejter hellre hängt på korset än fortsatt spela en minut till. Klassiska tv-ögonblick skapas. Jag, som älskar frågespel, hade hellre gått genom öknen i 40 år, än att spela en runda av Bibelspelet. Däremot så har just frågespel fungerat bra för mig i dejtingsammanhang tidigare. Något jag först senare har reflekterat över. Kanske för att det är ett sammanhang där jag har gott självförtroende. Men man bör också kunna känna in omgivningen och fråga sig om motparten har lika roligt som en själv.

Jag såg Bonde söker (sin) fru häromdagen också. Bönderna verkar ha en sundare inställning till giftermål än tidigare nämnda präster. Linda Lindorff verkar dock besitta den självinsikt deltagarna i Singelliv saknar, för varje gång hon dyker upp i bild säger hon något i stil med ”här kommer jag och stör!”. En väldigt avväpnande fras. Tänk om man var tvungen att yttra den varje gång man steg in i ett rum. Självkänslan skulle till slut var borta. Jag tycker inte man ska utgå från att man stör. Istället skulle jag vilja lansera uttrycket ”här kommer jag och tillför!”. Då kanske man skulle känna att man faktiskt tillförde något även om det inte var så. Till en början skulle man med frasen först framstå som något sinnesförvirrad. Men efter en tid skulle den sprida sig. Alla skulle känna sig delaktiga i samtal. Ingen skulle känna sig underlägsen eller undergiven.

En man som heter Ove

Jag har som sista bokläsare i Sverige försökt mig på En man som heter Ove. Jag skriver ”försökt mig på” för att det är högst osäkert om jag kommer ta mig genom hela. Vet inte om jag är onödigt hård eller kritisk, men har en del anmärkningar. Den första och största nackdelen jag ser är att den är förutsägbar som en öppen bok (eller bättre liknelse). Jag vet, efter 173 lästa sidor, hur den kommer sluta, och en del händelser på väg dit, och det beror inte på att jag sett filmen, för det har jag inte. Han kommer mjukna mer och mer, inse vad som är viktigt i livet. Och det är inte att kroken i taket ska sitta precis i mitten. Katten kommer flytta in hos honom permanent. Han kommer bli vän med Rune, kanske till och med medverka på dennes begravning. Ove kommer acceptera andra bilar än Saab.

Jag har insett hur svårt det måste vara att skriva en bok. Språket lämpar sig bra i korta blogginlägg, men i en hel bok blir det väldigt tröttsamt, åtminstone för mig. Överanvändandet av egennamnet Ove är påfrestande:

Ove tittar på katten. Katten tittar på Ove. Ove tycker inte om katter. Och katter tycker inte om Ove. Det vet Ove. Inte ens Ernest tycker om Ove, och Ove tycker inte alls om Ernest, och då var Ernest ändå den katt som Ove hade tyckt minst illa om av alla katter han någonsin träffat.

Korta meningar som dessutom alla innehåller ordet ”Ove” gör att texten blir otroligt tjatig. Jag vet att det är en medveten stil av författaren, men det gör det inte mindre jobbigt att läsa. Vi vet att mannen heter Ove. Ingen av karaktärerna är särskilt intressant egentligen, ingen överraskar. Att Sonjas pappa är en äldre version av Ove gjorde att jag nästan la ner boken för gott. Var han tvungen att bo ute i en stuga och prata norrländsk dialekt? Var han tvungen att aldrig le? Att vara lika butter och onåbar som Ove? Och vad i hela friden är det Sonja ser hos Ove? Det är kanske det mest obegripliga i hela boken. Jag håller med hennes vänner som är så tveksamt inställda. Nu har jag som sagt bara läst 173 sidor, men det eftersom man får följa honom från det att han är ungdom till han är 59, inser jag att han gjort noll framsteg i den personliga utvecklingen. Hur är det möjligt? Att leva i 40 år med Ove är som att gå genom den tidigare nämnda öken i samma antal år. Inser hon inte att hon kastar bort sitt liv? Att leva med en man som aldrig ler verkar för mig vara den värsta mardrömmen man kan råka ut för.

En skrivteknisk detalj jag noterade som bör noteras är underhållandet av information från författaren. I början av boken antyds det att frun är död, långt innan det blir helt uppenbart. Frun talar ändå i presens. Oves fru brukar alltid flina retfullt och säga att han är den enda hon känner som på en begravning hellre är mannen som ligger i kistan än den som åker dit i färdtjänst. Ove kokar kaffe åt sin fru, som väl är död? Jag antar att det ska visa att Ove fortfarande beter sig som att hon lever och varje dag gör en extra kopp kaffe på morgonen av ren vana. Eller? Har jag missat nåt?! Han skriver det i samband med att Ove står och pratar med gravstenen och sparkar i den frusna jorden. Kanske vill författaren att det ska komma som en liten ”chock” att frun faktiskt är död och inte bara gjort det hon borde, lämnat honom för länge sedan?

Som läsare vill man inte att författaren ska underhålla information som är självklart för huvudpersonen, man känner sig lurad. Deckare är ett bra exempel på detta. Som läsare ska man veta mer än huvudpersonen, det intressanta och förhoppningsvis spännande, ligger i hur huvudpersonen får reda på det man redan vet eller anar. Man vill ligga steget före. Inte steget efter. Visst får man komma med antydningar också, men då ska det vara om något som inte huvudpersonen heller är helt på det klara med. Samma fenomen återkommer senare när det antyds att en rullstol använts i huset.

Liknelser finns det gott om i boken. En del roliga, en del forcerade. Tyvärr känns de flesta som att de inte kommer från Oves hjärna.  Att Ove skulle tänka att några personer ser ut som ”pandor på valium” känns osannolikt. Om inte Ove är en mer komplex karaktär än jag tror?

Är det värt att läsa klart den? Just nu är det mer spännande att läsa klart första delen av Min kamp, trots att jag redan läst den en gång.

Varning i Viksjö

Jag har ju gjort comeback i Facebook. Det finns många för- och nackdelar med det givetvis. Alltså Facebook, inte mitt medlemskap, det har bara med mig personligen att göra. Av någon anledning rekommenderade Facebook mig att gå med i gruppen Varning i Viksjö. Jag vet inte ens var det ligger. Men det är en grannsamverkansgrupp där man hjälper varandra med att ”rapportera konstigheter och konstiga filurer”. Gränsen mellan grannsamverkan, lynchmobb och paranoia är hårfin. Jag kan heller inte tänka mig en bättre plats att sprida rykten och skapa obefogad rädsla. Läser man inläggen där verkar hela samhället vara i förfall. ”Filurer” överallt. En vit skåpbil kör sakta genom ett bostadsområde. Solklart fall av rånförberedelse. Man kan också tänka sig att den kör sakta just därför att det är ett bostadsområde och hastighetsbegränsningen är 30 km/h.

Men det kan finnas fördelar med grannsamverkansgrupperna också. Men det orkar jag inte spekulera mer om just nu…

 

 

 

 

 

Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser

Det grovmaskiga nätet är den första svenska deckaren jag läst på många år. Det är också den första delen av tio i sviten om kommissarie Van Veeteren i den fiktiva staden Maardam.

På sommaren ska man ju läsare deckare. Är det för att det anses som slöläsning? Att man inte riktigt ska behöva engagera sig i böckerna för att ens hjärnkapacitet är nedsatt av värmen? Man tar sig igenom dem även om de inte håller högsta klass. För mig känns det som att jag upptäckt en ny genre, eftersom jag hållit mig borta så länge. Faktiskt sedan jag läste någon Läckberg som inte riktigt höll måttet. Men som tur är finns det många andra. Däribland Håkan Nesser. Sedan jag läste den fantastiska Levande och döda i Winsford av honom har jag velat läsa flera, men inte gjort slag i saken. Så när jag hittade den första delen av Van Veeteren-serien på Myrorna så slog jag till. Mitt ordningssinne klarar inte av att börja mitt i en serie, även om delarna är fristående.

Gymnasieläraren Mitter vaknar upp i sin lägenhet efter en rejäl fylla. Han har glömt bort sitt namn. Han har inget som helst minne av gårdagen. Bakfull och jävlig lyckas han ta sig upp och ska gå på toa men upptäcker att det är låst. Han bryter sig in med en skruvmejsel och hittar sin fru, Eva Ringmar, drunknad i badkaret.

Van Veeteren är säker på vem mördaren är i 19 fall av 20. Det här är ett av de 20 där han är osäker, trots det blir Mitter blir häktad och senare dömd för dråp, och läggs in på psyket. När han i sin tur blir mördad där, så förstår Van Veeteren att de tagit fel person, och att de nu har att göra med en seriemördare.

Boken består till stora delar av dialoger. Många förhör mellan Van Veeteren och misstänkta och andra som stått nära det första mordoffret Eva Ringmar. Och just dialogerna är det bästa med boken, väldigt rappa och fyndiga. Jag skrattade högt många gånger när jag plöjde boken på två dagar. En hemsk bakgrundshistoria målas upp och som slutligen fäller seriemördaren. Allt går i ett rasande tempo. Kanske lite för snabbt ibland. Som läsare hinner man knappt dras med i historien förrän den är över. Och slutet var inte helt i min smak heller. Ändå en bra start på serien och jag ser fram emot att läsa fler. Och jag har förhoppningsvis minst femtio somrar kvar i mitt liv.

Det är något som inte stämmer – Martina Haag

”Vad läser du nu?”
”Martina Haag”
”Läser du sånt?!”

Jag har på senare tid helt gått på känsla när jag valt bok. Inte på författaren och hur välkänt namn denne har. När jag handlat på second hand har jag inte köpt det jag normalt köper. Jag försöker ha ett öppet sinne och köpa de böcker jag faktiskt kommer att läsa. Inte de jag tycker att jag borde läsa av en eller annan anledning. Således valde jag bort Röde Orm av Frans G Bengtsson. Klassikernas klassiker, för att jag troligen inte skulle ta mig igenom den. Någon gång kanske jag gör det. Men definitivt inte den här sommaren. Umberto Eco, Roberto Bolano och Stefan Zweig får också vänta. Det blir deras tur när jag känner för det. Böckerna finns ju trots allt kvar. Och jag har ingen press på mig att läsa mer ”avancerade” eller ”ambitiösa” böcker än jag själv vill.

Så ja, tydligen läser jag sånt. Ibland. Exakt vad som ryms inom ”sånt” vet jag inte. Småfnissiga relationsromaner som man förknippar med Martina Haag? Kvinnliga författare? Relationsböcker överlag? Jag vet inte. Jag såg boken på snabblånshyllan på biblioteket och den talade till mig. Det fina rödrutiga flanellomslaget. Jag blev lite imponerad när jag såg henne i Skavlan när boken släpptes. Hon sa mycket vettigt, och hade inga färdigt uttänkta svar. Det kändes ärligt på något sätt. Jag tänkte att boken skulle vara lika härligt utlämnande och öppen som hon själv var under intervjun. På ett sätt är den också det, men jag har ett par invändningar.

Det är något som inte stämmer handlar om Petra och Anders som är bokens motsvarigheter till verklighetens Martina och Erik. De har varit gifta i femton år, men under det senaste året har Petra börjat misstänka att Anders är otrogen. Hon hittar små tecken på att allt inte står rätt till. Hon hittar en ljusstake i sovrummet på deras lantställe där Anders tillbringat tid ensam de senaste månaderna. Men ingen tänder väl ljus ensam i sovrummet? Speciellt inte Anders som aldrig ens har vikt en servett för att höja stämningen vid en middag. Tanken gnager i henne. Har han hittat en annan kvinna?

Petra gör allt för att vara en god hustru. Hon tar hand om barnen på morgonen, diskar, gör sig fin. Allt för att rädda äktenskapet som är på väg snabbt utför. De går i parterapi men Anders verkar inte alls intresserad av att försöka rädda något. Han har mentalt (och fysiskt) redan gått vidare. Petra blir allt mer desperat för att få svar från Anders. Hur vill han ha det? Till slut går det så långt att hon hackar sig in på hans mejl (med det lite för uppenbara lösenordet) och får där svaret svart på vitt. Anders är otrogen med tv-kollegan Klara Boman (Lotta Lundgren). Hur kan han göra så här mot sin familj? Petra blir givetvis förkrossad, medan Anders redan tycks ha kommit över deras gemensamma liv.

Den första, och största, invändningen jag har är hur boken är berättad. Den är uppdelad i två olika delar. Den ena utspelar sig i en fjällstuga, där författaren själv sitter och skriver den andra delen av boken, som alltså är själva handlingen som jag beskrivit ovan. Petra har anmält sig frivillig som stugvärd för STF (Svenska Turistföreningen) i Sarek nationalpark, för att komma i väg från allt ett par veckor, ha tid för sig själv, och skriva boken om det kraschade äktenskapet. Det är härligt med fjällandskap, och STF får en del fin reklam här, om man väljer att vara lite cynisk, och som gammal STF-medarbetare tycker jag de är värda det. Hon möter några mer eller mindre knasiga turister, men den mesta tiden är hon ensam med sin katt, skriver på sin bok, och reflekterar över relationen och försöker komma till rätta med sina tankar och sitt liv.

Problemet med fjälldelen av boken är att den inte tillför något. Det känns som en helt onödig del, som utfyllnad för att få ihop det till en fullängdsbok. Jag bläddrade alltid fram för att se hur många sidor det var till nästa intressanta del, den som utspelar sig i dåtid. Och som väl är det väsentliga, anledningen till att man läser boken. Att en så kort bok består, enligt mig, till hälften av utfyllnad är inte rimligt, och det drar ner de bitar som faktiskt är bra.

Språket är väldigt lätt och allt står i klartext. Den är väldigt snabbläst. Jag läste ut den samma dag som jag lånade den, och hade alltså i teorin hunnit läsa den 14 gånger innan jag skulle bli tvungen att lämna tillbaka den. Jag brukar förespråka att språket är klart och tydligt. När budskapet når fram utan massa krusiduller eller onödig information. Men det blir nästan för lätt och övertydligt här, det finns inga undertexter, ingenting står mellan raderna. Om inte jag totalt missat det, för det som står mellan raderna kanske står mellan raderna för att det ska vara svårt att hitta. Jag tror problemet för mig blir när hon försöker förklara känslorna istället för att låta läsaren förstå känslorna.

Humorn är ett annat område som jag hade lite svårt för. Jag ser var den finns, men jag tycker inte det är särskilt kul. Den uppstår mest i mötet mellan Petra och turisterna i fjällstugan, men det är något som inte stämmer. Det blir lite som att se en ståuppare misslyckas, man vill inte att det sker, för det blir jobbigt för alla inblandade. Men jag förstår om andra läsare uppskattar humorn. Det kanske inte är min kopp pulversoppa, helt enkelt.

Jag ska medge att jag delvis läste boken för att jag och Petra är lite i samma situation. Det är dock mycket värre för henne, jag blev aldrig bedragen så klart, och vi har inga barn eller hus som försvårar saken ytterligare, men likväl blev jag lämnad av den jag älskade mest av alla. Min tanke var att det skulle kännas bättre för mig om jag läser hur illa det är för andra i liknande situation och att man trots allt kan ta sig vidare, hur jävligt det än känns i stunden. På den fronten lyckades boken bra för min del. Man har rätt att vara arg och ledsen, men att det så småningom blir lättare. Man går vidare i livet. Även om boken slutade med ensamhet och hopplöshet, så känns det ändå som att jag får med mig något positivt från den.

Tyvärr griper den aldrig riktigt tag om mig. Och jag kommer förmodligen inte tänka på den så mycket i efterhand. Den blir mest ett ”jaha”. Hennes beskrivningar av hur det är att bli lämnad, övergiven, sviken är det bästa med boken. Men jag bryr mig inte riktigt. Det kan bero på formen till viss del. Jag hade hellre läst en rakt igenom självbiografisk bok istället, för jag känner empati med Martina, men känner nästan ingenting för Petra i fjällen.

 

 

Ett halvårs läsning

Jag fick ett mejl från boksidan Goodreads som påminde mig om min ”reading challenge 2016”, där jag satt som mål att läsa 52 böcker. Halva året har gått (och lite mer än så) och det visar sig att jag ligger bra till:

Antal lästa sidor: 7502 (bara de böcker jag läst ut, i verkligt antal lästa sidor måste jag ligga en bra bit över 8000)

Antal lästa böcker: 28

Antal sidor per bok i genomsnitt: 267

Genomsnittsbetyg: 3.93

Topp 5 skönlitteratur:

Egenmäktigt förfarande – Lena Andersson

Överlägsen förstaplats. En av de bästa romaner jag läst. Språket, stilen och exaktheten i boken är otrolig. Tyvärr väldigt stor igenkänningsfaktor. Alla har varit Ester Nilsson någon gång i sitt liv. Je suis Ester.

Utan personligt ansvar – Lena Andersson

Inte riktigt lika vass som föregångaren. Jag kanske gillade den här lite mindre för att min fascination för hennes språk hade lagt sig lite. Den är skriven på samma vis. Det gör inte nödvändigtvis boken sämre, utan att min upplevelse bara inte blev lika stark. Men givetvis ett måste att läsa.

Simma med de drunknade – Lars Mytting

Om en föräldralös norsk bondpojke som söker sina rötter. Alltså inte potatisrötterna han odlar utan hans släkt. Hans föräldrar dog i Frankrike av en mina från första världskriget. Vad gjorde de egentligen där? En fantastisk historia som utspelar sig i Nordnorge, på Shetlandsöarna och i norra Frankrike. Tre platser som jag mer än gärna läser om. Kan ju inte gå fel. Mycket skog i den här boken, Björn Ferry hade nog gillat den.

Butcher’s Crossing – John Williams

Av samma författare som skrev den på nytt hyllade boken Stoner, som jag undvikit att läsa då jag trott att den handlar om just en Stoner. Jag orkar inte med böcker om folk som tar droger. När jag läst mer noggrant så visade det sig att boken hette så för att huvudpersonen hette så, och den verkar inte kretsa kring droger. Hur som helst så valde jag att läsa en annan bok av honom. Det är en av få riktiga vilda västern-böcker jag läst. Butcher’s Crossing är en liten håla med en gata och en saloon. Som tagen ur de bästa westernfilmerna. Den unge mannen Will Andrews har sökt sig dit i hopp om att tjäna grova pengar på buffeljakt. Mycket spännande.

Levande och döda i Winsford – Håkan Nesser

Jag försökte ta mig igenom Nessers deckare Eva Morenos fall för många herrans år sedan. Den var så oerhört seg och trist och gjorde att jag inte vågade mig på fler böcker av honom på länge. Jag samlade mod och provade hans Levande och döda i Winsford, en icke-deckare som det står på omslaget. Om en kvinna som tröttnat på sin man, och som av en ingivelse, när ett tillfälle uppenbarar sig, låser in honom i en bunker under en semester i Polen. Hon flyr därifrån till en liten stuga på en hed i England, ovetande om mannen kommer överleva, om någon kommer att rädda honom. Lågmäld spänning som håller i sig hela boken, man känner verkligen att det kommer hända något dramatiskt på nästa sida.

 

 

Morden i Midsomer: Hebeas Corpus

Jag sov i runda slängar tre timmar i natt, eller snarare i morse. Klockan 05.15 gick jag upp och åt kall lasagne direkt ur kylen. En förkylning på det så har man en riktigt trist dag framför sig.  Regnigt är det också. Vet inte varför, men min sömn har på sistone varit under all kritik. En del av förklaringen kan vara att jag var lite hungrig när jag la mig och hoppades kunna somna innan jag blev för hungrig. Det misslyckades. En annan del av förklaringen kan vara att min näsa rann och kliade in absurdum.

Jag bestämde mig för att ge upp dagen direkt. Det vill säga titta på en film alldeles för tidigt för vad som är rimligt. Man tar en risk när man väl börjar kolla, då man lätt fastnar vid datorn hela dagen och får ungefär noll saker uträttade.

Jag hade en bloggidé för massa år sedan att göra en studie i brott. Det gick ut på att jag skulle se och analysera samtliga avsnitt av Morden i Midsomer och presentera dem i bloggen. All statistik skulle med: hur många som dör, motiv, tillvägagångssätt. Allt. Tyvärr genomfördes det aldrig men jag tycker fortfarande det är en lite spännande tanke, och inte fullständigt ogenomförbar ändå. En annan idé jag hade ett tag var att göra personporträtt av norrmän som figurerar i svensk media. Analysera vilka norrmän som svensk media finner intressanta och varför. Det känns som att det är nästan bara skidåkare, Knausgård och hotellmagnaten Petter Stordalen. Ibland dyker såklart Skavlan upp men han räknas inte riktigt, tycker jag.

Således gick jag upp vid 10-tiden och drog igång ett avsnitt av Morden i Midsomer, vars största behållning är att man vet vad man får. Man får stora herrgårdar, en något förvirrande uppsättning karaktärer och deras relationer till varandra, ett par mer eller mindre groteska mord. Har alltid haft svårt att hänga med i vem som är vem. Jag glömmer bort namnen direkt, kan inte koppla namn till ansikte, vilket försvårar en hel del när folk pratar om varandra. ”Vem är det där?”, frågade jag Annika ett par gånger varje avsnitt vi såg tillsammans. Precis som när jag var liten och frågade pappa ”är det där Bond?”. Jag trodde att alla var Bond. Mycket förvirrande!

Det här avsnittet var dock annorlunda! Inte ett enda mord inträffade. Istället kretsade handlingen kring försvunna kroppar och mystiska begravningsentreprenörer och en gammal klättringsolycka. Ett avsnitt strax över medelavsnittet, det var spännande, inte allt för lättgissat vem som var ”mördaren”, och inte så himla långsökt. Trådarna knöts ihop i slutet på det traditionella viset, en konfrontation där en person får psykbryt och erkänner sin skuld. Scooby Doo-nivån förhållandevis låg.

Läste i detta nu att Knausgård kommer att skriva en ny roman! Helt utan självbiografiska inslag denna gång. Jag gissar att den inte blir lika lättsmält som MiM.