Hur säger man Shanghai?

Jag surfade in på språktidningens sida och klickade mig runt.  Under fliken ”Språkpolisen” kan besökarna ”anmäla” språkliga fel de hittar: ”Rapportera till Språkpolisen. Har du stött på några slemmiga språkgrodor på sistone? Anmäl dem här!”. De som påtalar språkliga fel är väl just språkpoliser? Det blir ju lite som att polisen rapporterar brott till polisen. Men det kanske är så det fungerar om man tänker efter. Språktidningen fungerar som polischef, vi övriga är ute på fältet.

Efter att ha läst genom anmälningarna så kommer jag aldrig mer att utsätta någon annan för språkliga rättelser, om jag inte blir ombedd. Tror inte jag gjort det i någon större utsträckning tidigare heller, men nu ska jag verkligen akta mig för det. För om det är så här språkpoliser framstår så förstår jag folks hat mot dem. Jag har identifierat ett par olika typer som jag tänkte gå genom:

Typ 1: De som vill säga att de kan ett främmande språk.

Tyska är ju inte längre obligatoriskt språk i skolan, men är det för mycket begärt att nyhets- och sportreportrar på SVT lär sig några enkla uttalsregler för tyska språket? Så slipper vi höra namn som ”Fischbascher”, ”Reischelt”, ”Kirschgasser”, ”Lischtenstein” och ”Rischterskalan”.

Det här ser jag som ett väldigt omständligt sätt att säga ”Jag kan tyska”. Lånord sägs väl på ett svenskt sätt därför att vi inte talar tyska. Jag tror alla begriper vilken skala det handlar om även om uttalet inte sker på felfri tyska. Allt handlar om att göra sig förstådd.

Det går knappt en dag utan felaktiga uttal i radio och TV. Eller vad sägs om ‘deebússig’ för Debussy, ‘joff’ för Geoff (ska vara ‘jeff’) ‘ex maskína’ för ex machina eller ‘internättsjonal’ för international, där t-et ju är stumt. Ska det vara så himla svårt att slå upp uttalet. SVT och SR har dessutom den förträffliga uttalsservicen Dixi till hjälp. Slarvigt är bara förnamnet.

Hur många språk tycker du vi ska kräva av nyhetsankare? Alla språk du behärskar? Kinesiska? Arabiska? Xhosa? De skulle låta ännu värre om svenska nyhetsankare försökte sig på de olika tonerna i kinesiskan. Shang (ton 4, fallande) hai (ton 3, fallande – stigande). Men ska vi verkligen nöja oss redan där? Om Shanghai dessutom ska synas i skrift så får vi nog skippa pinyin och gå direkt på de kinesiska tecknen: 上海. Som sagt, om de gör sig förstådda så är det bra. För du visste ju uppenbarligen vad de syftade på. Är man i Kina och vill göra sig förstådd, som Maud Olofsson, så är det nog bra om man har någorlunda koll i alla fall.

Typ 2: De som tror att rikssvenska är den enda rätta dialekten. Eller tror att alla ord uttalas som de skrivs.

Ambulangs, distangs, changs, balangs, stimulangs …varför är det så många som lägger till ”ng” i dessa ord. Genom fel uttal så blir stavningen i många fall också fel.

TV-Reklamen använder ett konstigt uttal av ordet ”kronor”, många säger kroner eller kronär, trots att det står ”kronor” i texten.

Hen glömde att citera Jan Björklunds ”finangskris”. Hur störande man än tycker att det är så är det ett dialektalt drag. Inget fel alltså.

Typ 3: Var/vart-personen. Samma typ som vid första bästa tillfälle nämner det här med de/dem och subjekt/objekt och större än jag/större än mig-dilemmat. Min gissning är att typ 3-personen väljer de allra vanligaste felen så att de kan rätta ofta. Verkar intressera sig för de mest ointressanta detaljerna i språket.

Människor som talar med någon i telefon och frågar vart är du. (rätt uttal var är du) är felaktigt.

Jag är så otroligt trött på alla som säger ”Vart är den?”, det heter ”Var är den”. Varenda människa säger så nuförtiden…utom jag 🙂 VART betyder riktning och VAR läge!

Dem är nyinköpta… Vart bor du? Och så passar jag på att skicka en känga till de kommersiella tv-kanalernas översättarkollektiv. Vilket torde befinna sig på en lågstadieskola med för lite personal…. (Vad menar hen med sista meningen? Kollektivet borde befinna sig på en lågstadieskola? Va?)

När någon frågar ”Vart är mina strumpor?” får jag en obetvinglig lust att svara ”Därt du la dem!”

Typ 4: De som överdriver sitt engagemang i frågan. De som AVSKYR och HATAR att folk skriver FEL! De tar så illa vid sig att de avskyr personerna som sagt något tokigt. De avskyr inte det faktum att de sagt något tokigt. Tagga ner. Speciellt när ni tycker något så märkligt som nedan.

Jag avskyr folk som skriver ”det mejkar sense” istället för ”det makear sense”. Det är inte så försvenskat än. Jag är ganska konservativ i mitt språk…

Jag tycker inte du är så konservativ. Jag har aldrig sett det i skrift. Med någon stavning alls. Om det nu blir så försvenskat så är den första stavningen att föredra eftersom den går att böja. Det finns ingen som skriver ”datear” eller ”tapear”. Orden får svensk stavning av en anledning, även om det ser dumt ut innan man vänjer sig. Min invändning skulle snarare vara att uttrycket ens används.

Typ 5: De som låtsas missförstå i humoristiskt syfte, men som väldigt sällan är roliga.

”En misstänkt bomb” används ofta i media, jag frågar mig varje gång vad bomben är misstänkt för. Det heter: ett föremål som kan vara en bomb eller troligtvis är en bomb…..

Nu är det full fart på mellandagsreorna. Tror jag, för det står ”Sale” i massor av annonser och skyltfönster. Varför förstår jag inte när all övrig text är på svenska. Kan man inte förbjuda detta trams?

”det här med ”hen” Måste man ha allt på amerikanska? Kan man inte skriva ”höna” eller ”höns””

Att det här sista skämtet fortfarande existerar är ett under.

Slutsats:

Det känns som att många rättelser enbart går ut på att visa hur bra man själv är. Alternativt att visa hur dålig motparten är, gärna både och. Språkfrågan i sig är ointressant, man vill inte ha en diskussion. Självgodheten och nöjdheten vissa känner när de upptäckt ett ”fel” går inte att ta miste på. En mer ödmjuk inställning är att föredra, tycker jag. Ordet är trots allt inte språkmilitärjunta eller språkbödel eller språkhitler, utan språkpolis. En sådan som går runt på svenska gator och säger saker som ”hur var det här då?” när man dricker sprit på allmän plats. De slår inte ner en med batong och syr in dig på livstid utan rätt till advokat.

Så tips till språkpoliser när de upptäckt ett fel:

Fråga: ”Hur var det här då?”

Fråga inte: ”Hur fan kan du göra så här?”

 

 

 

Annonser

Bäst i Sverige?

Varje år under SM-veckan slås jag av hur många totalt okända sporter det finns.

En av grenarna var frisbeelöpning, vad den officiellt kallas vet jag inte. Det är som att de tagit två redan existerande sporter och slagit ihop dem till en. Reportern gjorde halvdana försök att förklara vad det hela gick ut på. Man skulle ha två frisbees och kasta en i taget runt hinder som bestod av träd, och så skulle man springa. Så mycket förstod jag. Det såg ut som att de bara sprang runt på måfå, en och en, och kastade lite som de ville, joggade lite lugnt runt hindren. Vid slutet av banan kastade de in frisbeen i ett fotbollsmål! Där fick de in en tredje sport. Någon kanske hade lite väl mycket fantasi där.

Hur många i utövare i Sverige har egentligen sådana här obskyra sporter? Hur mycket tränar svenske mästaren i frisbeelöpning? Finns det ens andra tävlingar än just SM? Hur ambitiösa är de? Skulle man (jag) ha en rimlig chans till medalj om jag gav sporten ett år av mitt liv?

Ett par kriterier för att jag skulle satsa på en sport, och en guldmedalj:

  • sommarsport
  • inte kräva någon avancerad utrustning, helst ingen alls
  • extremt få utövare, det är guldet jag är ute efter, inget annat
  • individuell sport
  • inte kräva att man springer en längre distans, för det är jag erkänt dålig på
  • gärna explosivt
  • absolut inte gå ut på rörlighet eller akrobatik, själva rörelserna ska inte vara mer avancerade än att springa eller kasta en frisbee (jag är medveten om att man kan springa eller kasta frisbee olika bra, men övningarna ska inte vara tekniskt svåra från början och det ska inte vara farligt att träna upp dem [till farligt räknar jag t.ex. all form av akrobatik och downhillcykling]
  • helst inte kräva så himla mycket tid, det här med träna 10 000 timmar är bara att glömma, min framtida drömsport ska kanske kräva 350 timmar för att bli bra på

Vad tror ni? Finns det chans för mig? Alla har något de är bäst i hela världen på. Då måste ju jag rimligtvis ha något jag är bäst i Sverige på. Annars får jag uppfinna en ny sport.

Morden i Midsomer: Hebeas Corpus

Jag sov i runda slängar tre timmar i natt, eller snarare i morse. Klockan 05.15 gick jag upp och åt kall lasagne direkt ur kylen. En förkylning på det så har man en riktigt trist dag framför sig.  Regnigt är det också. Vet inte varför, men min sömn har på sistone varit under all kritik. En del av förklaringen kan vara att jag var lite hungrig när jag la mig och hoppades kunna somna innan jag blev för hungrig. Det misslyckades. En annan del av förklaringen kan vara att min näsa rann och kliade in absurdum.

Jag bestämde mig för att ge upp dagen direkt. Det vill säga titta på en film alldeles för tidigt för vad som är rimligt. Man tar en risk när man väl börjar kolla, då man lätt fastnar vid datorn hela dagen och får ungefär noll saker uträttade.

Jag hade en bloggidé för massa år sedan att göra en studie i brott. Det gick ut på att jag skulle se och analysera samtliga avsnitt av Morden i Midsomer och presentera dem i bloggen. All statistik skulle med: hur många som dör, motiv, tillvägagångssätt. Allt. Tyvärr genomfördes det aldrig men jag tycker fortfarande det är en lite spännande tanke, och inte fullständigt ogenomförbar ändå. En annan idé jag hade ett tag var att göra personporträtt av norrmän som figurerar i svensk media. Analysera vilka norrmän som svensk media finner intressanta och varför. Det känns som att det är nästan bara skidåkare, Knausgård och hotellmagnaten Petter Stordalen. Ibland dyker såklart Skavlan upp men han räknas inte riktigt, tycker jag.

Således gick jag upp vid 10-tiden och drog igång ett avsnitt av Morden i Midsomer, vars största behållning är att man vet vad man får. Man får stora herrgårdar, en något förvirrande uppsättning karaktärer och deras relationer till varandra, ett par mer eller mindre groteska mord. Har alltid haft svårt att hänga med i vem som är vem. Jag glömmer bort namnen direkt, kan inte koppla namn till ansikte, vilket försvårar en hel del när folk pratar om varandra. ”Vem är det där?”, frågade jag Annika ett par gånger varje avsnitt vi såg tillsammans. Precis som när jag var liten och frågade pappa ”är det där Bond?”. Jag trodde att alla var Bond. Mycket förvirrande!

Det här avsnittet var dock annorlunda! Inte ett enda mord inträffade. Istället kretsade handlingen kring försvunna kroppar och mystiska begravningsentreprenörer och en gammal klättringsolycka. Ett avsnitt strax över medelavsnittet, det var spännande, inte allt för lättgissat vem som var ”mördaren”, och inte så himla långsökt. Trådarna knöts ihop i slutet på det traditionella viset, en konfrontation där en person får psykbryt och erkänner sin skuld. Scooby Doo-nivån förhållandevis låg.

Läste i detta nu att Knausgård kommer att skriva en ny roman! Helt utan självbiografiska inslag denna gång. Jag gissar att den inte blir lika lättsmält som MiM.

 

Ett steg framåt

Efter att ha varit känslomässigt avtrubbad under ett par år så känns det otroligt uppfriskande att inte längre vara det. De senaste två åren har jag varit gladare än någonsin. Och den senaste månaden har jag varit ledsnare än någonsin. Det är hur som helst ett stort steg framåt. Att vara på en konstant halvlåg nivå är alltid värre. Under gymnasietiden när det halvlåga läget var som allra lägst så ordnade jag det så att de rejäla fyllorna varje helg utjämnade det, så att medelmåendet utspritt över veckan ändå inte var för lågt. För det var ju roligt att supa. Jag kunde prata med folk hyfsat obehindrat, vara rolig, känna glädje. Problemet var att det endast var falsk glädje. Och med en gnutta insikt så vet jag att jag klarar av att prata med folk och vara rolig även i nyktert tillstånd.

En stor del av mina vänskapsrelationer under tiden från det att gymnasiet började fram tills nyss har varit baserade på att dricka alkohol. Så när jag slutade dricka så slutade jag även att umgås med folk. Och det är ju inte rätt väg att gå, men som alla vet så är det svårt att bryta vanor. En del av förklaringen ligger också så klart i att jag flyttat runt så mycket att det geografiska avståndet har gjort det svårare för mig att behålla kontakter. Min vägran att facebooka har gjort att också ytligt bekanta har fått stryka på foten. Inte för att jag inte vill ha något med dem att göra, utan för att facebook är skit. Det är inte så att jag vill flytta ut i en stuga och aldrig mer träffa en levande själ. Men när mina två främsta  plattformar för att träffa människor försvann så har jag inte kunnat hålla kontakten på samma sätt. Men jag måste erkänna att mitt fokus de två senaste åren har varit min kärleksrelation. Jag har nog lagt för mycket fokus på den, inte ens jag själv har fått så mycket uppmärksamhet av mig. Vänner och bekanta har inte fått plats.

Efter två år i Umeå har jag inte lärt känna en enda person ordentligt (förutom min partner så klart). Eller förresten, jag har lärt känna mig själv också. Det är nästan värt mer än allt annat. Men det har gjort mitt liv ganska begränsat. Jag är glad att jag hittade träningen igen. Glad att kunna göra något, vad som helst, som inte är på jobbet eller hemma. Det finns hur mycket som helst man kan ägna sig åt. Man kan starta (eller vara med i) en bokklubb, man vara aktiv i Djurens Rätt, man kan lära ut svenska till nyanlända, man kan gå med i humanisterna. Allt det här är saker jag tänkt på mer eller mindre. Sociala aktiviteter som är vettiga och som ligger inom min intressesfär. Jag har inte engagerat mig i något av det. Mest för att det är läskigt, för att jag inte vet exakt hur det kommer vara, rädsla för att inte ha något intressant att säga om boken, rädsla av att bli lynchad hos Djurens Rätt för att jag inte är vegan längre. Det är alltid lättare att inte göra något än att göra något. Det är därför jag alltid var så stolt över Annika när hon höll sina vattengympapass på IKSU. Hon hade lätt kunnat låta bli.

Jag har till och med, i ett svagt ögonblick, funderat på att bli kristen. Och när jag säger ögonblick så var det verkligen ett ögonblick. Inte ett ögonblick längre än så. Men jag såg det som ett tecken (man ser ju gärna sådana i kristendomen) på att jag är villig att ingå i någon form av gemenskap, att höra hemma någonstans. Jag har inte haft något sammanhang. Det är väldigt svårt att klara sig helt ensam, även om man har världens bästa sambo.

Nu när jag inte längre har världens bästa sambo, eller någon sambo över huvud taget, så måste jag ta hand om mig själv. Det är väldigt tufft. Jag kan hantera alla diskberg i världen men att ta hand om mig själv på samma sätt är tydligen svårare. Ibland är jag lika dålig på det som på att ta hand om bilen. Vet knappt hur man fyller på olja eller varför man ens gör det. Ibland har jag känt mig lika hopplös som bilen himself måste göra. Batteriet är slut. Den har varit avställd. Den får inte vara ute i trafiken med de andra bilarna. (Bilmetaforerna slutar här.)

Det känns som jag behöver en lugn och ganska ledig sommar för att ordna min tankar och fundera ut nästa drag. Jag behöver förbereda mig för att gå vidare. Och vidare verkar just nu bli Halmstad där jag hittat den perfekta utbildningen för mig (om den överensstämmer med beskrivningen i alla fall): Språkvetarprogram – inriktning textbearbetning 180 hp.

Jag tänkte att jag för en gångs skull ska genomföra något med fokus och målmedvetenhet som sträcker sig längre än ett par månader. När det gäller studier har det visat sig svårt. Jag tror man måste vara redo innan man ger sig i kast med det. Det låter helt självklart, men jag har försökt många gånger med saker jag uppenbarligen inte varit redo för. Valet att studera ska dessutom vara fattat av viljan att studera och att utvecklas, inte som något man gör i brist på annat, eller för att ”det är det man ska göra”.

 

 

 

Två språkspaningar

I kvällstidningarnas iver att använda stora ord har de nu börjat säga emot sig själv.

”Zlatans väntade bomb”, drog Expressen till med, när det stod klart att han skulle gå till Manchester United. Jag kan tycka att om man ska använda liknelser att man åtminstone gör det korrekt (det överdrivna kan jag köpa, då alla ord vattnas ur mer och mer). En bomb är väl aldrig väntad? ”Beskedet slog ner som en bomb” brukar det ju heta. Men i och med att Zlatans besked var ytterst väntat så var det ingen bomb. Det var snarare en bekräftelse, men det blir inte mycket till rubrik: ”Zlatans bekräftelse”. Om rubrikmakaren absolut vill få med en bomb så skulle det vara bättre med ordet ”provsprängning”, då den är betydligt mer väntad. Problemet är att den är nästan ännu dummare.

Ronaldo tangerade ett ”historiskt rekord” i och med sitt nionde EM-mål ikväll mot Wales. Rekord är per definition historiska. Klockrent exempel på en tautologi och mediernas förkärlek för ordet ”historisk”.

 

Para ihop er två och två!

”Para ihop er två och två så ska vi köra en sista utmaning, där ni kommer ta ut er till max!” ropar träningsledaren entusiastiskt. Det här blir fruktansvärt jobbigt tänker jag. Att para ihop sig två och två med okänd person. Den fysiska delen framstår inte längre som en utmaning. Flackande, osäkra blickar utbyts i lokalen där ingen går säker. Alla kan bli den som blir ensam, och alla vet om det. Vissa har tur, eller är förutseende nog, och har en träningspartner med sig då det vet att en sådan här situation kan komma att uppstå. Mycket rutinerat. Men vi andra blir lämnade åt vårat öde. Om ens blick inte blir bemött av en annan vilsen själ, så är det kört. Utestängd ur gemenskapen. Det låser sig fullständigt för mig, jag vågar knappt utväxla en blick med någon annan, i och med risken att den inte replikerar med en blick och ett samförstånd, en vänlig nick, kanske till och med ett ord. Med min passivitet så ökar så klart risken markant att de bredvid mig hittar någon annans blick, en ond cirkel bildas. Metaforiskt alltså, cirkeln deltagarna står i är inte ond, även om det känns så.

Att be en grupp genomföra det här är inte snällt, det är fysisk träning vi vill ha, inte psykisk press. Det hjälper inte ens om instruktören lägger till ”ta den som står närmast”, för även om man står i en ring, så är risken att de två man har bredvid sig vänder sig åt varsitt håll. Jag vet ju om att trots att jag ibland är den som ”blir över” så är det inte för att jag är sämst. I alla fall inte i utmaningen som vi ska genomföra, och även om jag skulle vara det så vet ju ingen som vet det innan utmaningen drar igång, eftersom ingen där känner mig. Men jag får ytterligare bevis för min tafatthet i sociala interaktioner. Att jag inte tar för mig. Varför frågar jag inte bara personen bredvid ”Ska vi?”. Det räcker så, med en väldigt oavslutad mening. Det värsta som kan hända är att man får ett nej, och då antagligen för att den andra redan har en träningspartner, inte för att jag är världens sämsta människa. Möjligheten är dessutom stor att någon annan i närheten hör min fråga och söker sig till mig. Ingen människa är en ö. Alla sitter i samma båt. Alla är av samma skrot och korn. Och några andra liknelser.

Ingen vill någon annan illa. Inte i vuxen ålder i alla fall. Inte på en träningsanläggning där man praktiskt taget inte känner någon annan. Jag kan inte börja gå på spinning enbart för att minimera risken för para ihop er två och två-situationen. Men varför känner jag denna oerhörda stress inför det här?

Den lättaste svaret på sådana frågor brukar vara att det sitter i sedan barndomen. På fotbollsträningarna var det ett återkommande inslag, och ju längre min fotbollskarriär pågick, desto oftare blev jag den som blev tvungen att störa andras gemenskap, då tränaren märkt att det var en över, och suckande konstaterat att ”ni får köra tre här…” Och då var det för att jag var sämst. Utan tvekan. Det var jag och en till som parades ihop, ofrivilligt. Allt med fotbollsträningen de sista åren var förresten ofrivilligt. Visst, ingen tvingade mig att vara där, men det kändes som att jag måste. Alla andra spelade och jag hade spelat så länge att det skulle vara märkligt att sluta. Även fast alla med ett par fungerande ögon kunde se att jag vantrivdes. Någon borde frågat mig om jag verkligen ville fortsätta spela. Svaret var givetvis ett rungande nej. Jag var bara där av vana och för att jag inte vågade sluta. Det ingick liksom i min identitet på den tiden. Jag sportade och hade alltid gjort det. För att vara en i gänget så var man tvungen att spela fotboll på sommaren och bandy på vintern.

Den sista träningen minns jag så väl. När man spelar i den åldern måste man ”prestera” på träningen, visa att man vill vara med, för att bli uttagen till matcherna. Vara med var det sista jag ville och gjorde allt för att bekämpa mitt eget deltagande. Jag gömde mig på planen, ingen kunde vara så osynlig på en fotbollsplan som jag. Motståndarna fick hjälp med markeringen när jag ställde mig bakom dem, för att inte få passningar av medspelare. Jag slapp handskas med bollen. Laget märke så klart detta, och slutade passa mig helt, även om jag skulle vara omarkerad för en gångs skull. Den totala skammen och förnedringen som uppstod efter matchen när tränarna konstaterade att alla utom jag skulle få delta i matchen i helgen var det sista som hände. Nästa veckas träning undvek jag smidigt genom att åka in till stan istället. På så vis slapp jag vara hemma och ta diskussionen som skulle uppstå om varför jag inte längre ville spela. Mina föräldrar ringde dagen därpå och sa upp mig från all framtida spel i klubben. Ingen blev särskilt förvånad.

 

Pluggar du?

I valrörelsen 2014 framhöll samtliga partier att de ”tar ansvar för Sverige”, eller bara att de ”tar ansvar”. Alla partier var dessutom beredda att samarbeta (förutsatt att alla samarbetspartners gjorde precis som de själva ville). Jag såg debatten igår i Almedalen då en representant för miljöpartiet sa att de ”tog ansvar” i samband med flyktingkrisen i höstas. Nu när de röstat igenom den nya strängare asyllagen så verkar ansvaret ha försvunnit. Nu tar de inte längre ansvar för flyktingsituationen i Europa. Kanske har ansvaret förskjutits till andra människor och andra saker. Tempusväxlingen är dock tydlig. Från presens: ”vi tar ansvar”, till preterium: ”vi tog ansvar”.

När man bor i Umeå och träffar nya människor kommer alltid en fråga att dyka upp förr eller senare: ”Pluggar du?”. En fullt rimlig fråga i en så kallad studentstad. Men jag känner mig alltid otillräcklig när mitt svar är ”nej”. Som att mitt Umeå-alibi inte är tillräckligt starkt. En ung människa som flyttat till en studentstad ska studera. Varför är du annars här? Men det kanske bara är jag som upplevt det här som ett bekymmer. Och att jag därmed måste arbeta med mitt bildningskomplex och min självkänsla, att kunna känna att jag är en bra människa som har rätt att bo var den vill trots avsaknad av akademiska meriter. Förmodligen vill motparten bara försöka lära känna mig.